Jämna plågor för de hemlösa under pandemin
Uppdaterad 2020-12-28 | Publicerad 2020-12-27
Stockholms hemlösa har sluppit större covidutbrott.
Många är oroliga att smittas, andra har mer akuta problem.
– Jag vet inte hur mycket längre jag orkar vara hemlös, säger Micke Adermalm som bott på gatan i 37 år.
Men plötsligt får Micke Adermalm en lägenhet.
Andra advent på Medborgarplatsen i Stockholm.
På södra sidan av torget är det julgransförsäljning, och barnfamiljer åker skridskor på Medis blöta isbana.
På norra sidan delar ”Gatans vänner” ut mat och varma kläder. En som kommit dit är Greger, som spenderat natten i pendeltågssystemet.
– Jag somnade vid tre, fyra kanske. Väktarna körde ut en vid halv åtta på morgonen.
Råd som ”håll dig hemma” och ”håll god handhygien” är inte lätta att följa för en hemlös. Ändå har varken enheten för hemlösa eller Stockholms stadsmission noterat större utbrott av covid-19. Varken i pandemins första eller andra våg.
– Det har varit lite oroande, det har det varit. Med tanke på att de berättar ju hur folk har dött och grejer. Även vi hemlösa kommer åt en tv ibland, säger Greger och garvar lite.
– Sen är det det här med handhygienen. Det är liksom inte bara att gå in på en toalett. De är lika låsta överallt.
Micke Redling, 49, har fått mat och lussefika, curlingkängor och en ny skoteroverall.
– Den är helt ny, med prislapp och grejer. Den kostar över sju hundra. Och skor, innan hade jag de här skitskorna. Så nu blir det varmt och skönt, säger Micke och visar upp sina nya och gamla paltor.
Micke Redling sitter i permobil eftersom han saknar vänster arm och ben. Fantomsmärtor plågar honom ständigt.
Livet på gatan under coronapandemin beskriver han som ”ett rent helvete”.
– Sist var det väl över 7 000 som hade dött i Sverige? Hur kommer det sluta, kommer det vara ännu mer? Kommer alla dö? Jag vet ingenting, jag är nervös för det där.
Omgivningens blickar bränner värre än förut. Som att man bär på smittan.
– Det här har påverkat mig väldigt mycket, både fysiskt och psykiskt. Man har inte fått titta på fotboll, inte träffa anhöriga och sådär.
Den inbitne Hammarbysupportern har en vattenflaska i sin permobil-korg som en gång tillhört Bajenlegendaren Kennedy Bakircioglü. I vanliga fall går Micke på varje hemmamatch.
– Nu kan man inte ens se Hammarby på tv. För man har inte ”Dplay”. Det suger asså, säger Micke Redling irriterat.
När vi pratar med en annan Micke, 58-årige Mikael Adermalm, känns det lite irrelevant att ställa frågor om corona.
För om man efter 37 år på gatan kan tröttna på att vara hemlös – då har Micke Adermalm gjort det nu.
– Jag känner bara att nä, jag orkar inte så mycket mer med det här.
Med vadå?
– Att vara hemlös. Det är jobbigt. Man vill ha lite lugn och ro, till slut. Det tär på en att hela tiden, år ut och år in, får man aldrig lugn och ro. Man är på flykt va, eftersom man inte får vara där och där och där. Jag undrar liksom, var får man vara någonstans?
Natthärbärgen är den lösning som erbjuds Micke Adermalm. Men sedan något år får han panikångest av att försöka sova på sådana.
– Det är smutsigt, det är skitigt, de beter sig, det är liv dygnet runt. De är på fyllan och har tagit knark. Det finns inte en chans till lugn och ro, va. Eftersom det är liv hela nätterna, de springer ut och in.
Hela natten har Micke promenerat, tills han kom hem till en kompis på morgonkvisten och sov i några timmar. Det lär bli något liknande ikväll.
– Jag kommer knalla på lite grann. Ska försöka få i mig lite mat och sådär. Sen är det inget… man går bara runt, runt, runt. Det är det som gör att det känns så meningslöst! Det finns ju ingen mening med att gå runt, runt, runt och ingenting händer. Åren går, jag blir äldre och livet går upp i rök till ingen nytta.
Micke Adermalm kommer ursprungligen från Lappland. Vissa kanske känner igen honom från SVT:s serie ”36 dagar på gatan”, som kom för två år sedan.
– Det är många människor som kommit fram och tackat mig för dokumentären, de menar på att jag har förändrat deras sätt att tänka. Det känns ju skitbra, det var någonstans det jag hade velat, att få ut ett budskap om verkligheten. De till och med använde sig av den i skolan i studiesyfte. Men det spelar ingen roll – det händer ingenting, jag står ändå lika förbaskat och trampar.
– Det är ett dygnet runt-projekt att vara hemlös, men det är inget liv.
Helgen därpå besöker vi ”Sky Bar” i Farsta Centrum.
Vem som kom på smeknamnet kan ingen riktigt svara på. Men Sky Bar är vad det kallas när Micke Redling och hans kompisar håller hov på Farsta Centrums tunnelbaneperrong.
– Här kommer Peter Stormare, hojtar Micke Redling när en kompis som liknar den svenske Hollywoodskådisen kommer upp med hissen.
Det var på den här stationen i Farsta som Micke Redling blev av med arm och ben sommaren 1994.
– Jag stod på perrongen och var full, jag stod och pissade. Sen när tunnelbanan kommer in ska de sakta in, men han gasade och tutade så jag tappade balansen. Tre vagnar körde över mig. Så det var pådrag. De fick stänga av all ström mot stan och Farsta, säger Micke Redling.
Micke Redling har berättat sin historia i media förut, för fem år sen i Expressen. Han gillar att prata och synas, till skillnad från många andra på Sky Bar. Folk är rädda för vad barn, syskon eller föräldrar ska känna om de får syn på en i tidningen. Micke har gjort reklam för att Aftonbladet ska komma på besök, och därför är det inte lika många här som vanligt.
Tessan har rena jeans, kängor och prydlig svart rock. Det är livsviktigt att hålla sig hel och ren för att inte tappa självkänslan, säger hon.
– Jag har väl inte varit alkoholist så himla länge, kanske åtta år.
Fram tills Tessan var 35 hade hon kontorsjobb, bostad och familj. I dag är hon 42. Tiden i hemlöshet har kantats av både fängelsestraff och en traumatisk händelse på ett andrahandsboende som ledde till sjukskrivning och pengar från Försäkringskassan.
Hon kommer till Sky Bar för att gemenskapen betyder allt. Kanske ännu mer i dessa tider.
– Vi kan inte isolera oss på det sättet att vi läser tidningen och rullar tummarna. Man behöver vara med lika människor för att stå ut med situationen. Sitter man i samma båt är det ingen som dömer eller har fördomar. Vi är lika. Sedan om alla runt omkring tittar på oss och tänker att ”där är de där jävla alkisarna”… de skulle inte klara en vecka i våra skor.
Tessan har stått 13 år i bostadskö och längtar efter lägenhet och jobb. Men bostad får hon inte förrän hon har ett jobb eller annan inkomst, och jobb är svårt att få utan bostad. Först ska hon bli helt nykter, sen rätt behandling för sin adhd, tänker hon.
– Tanken var väl inte att det skulle vara under såhär lång tid. Sedan har min adhd eskalerat i och med att jag började missbruka alkohol.
Tessan vill tillbaka till ett ”vanligt” liv – så vanligt det nu kan bli.
– Jag har nästan insett att det inte kommer bli så vanligt. Att det som händer med hur man styr livet, det formar ju en också. Hur man utvecklas, avvecklas och förändras. Men jag lovar dig att om alla hade fått en andra chans på bostadsmarknaden, korttidskontrakt där man får sköta sig månad för månad, då skulle man vårdas, säger Tessan.
På Sky Bar frågar man alltid om någon ska ha ”tomhylsan” innan tomburken åker i soptunnan. Folk kommer och går med tunnelbanan och hissen. Alla är inte heller hemlösa. Vissa har lyckats få en lägenhet och behålla den, men kommer ändå till Sky Bar för att kompisarna finns här.
Erland, även kallad Mark Knopfler på grund av sin likhet med rockgitarristen, drar igång en högtalare. Stämningen börjar bli skrålig.
Sen märker alla hur väktare samlas en bit bort på perrongen. De har kommit för att ta hand om någon som ramlat och slagit sig. Ingen vill hamna i väktarnas blickfång, så vips har alla försvunnit därifrån. Micke Redling tackar för sig och säger hejdå medan han sladdar in i hissen med permobilen.
På julaftons morgon ligger Micke Adermalm i sin soffa och tittar på Nyhetsmorgon.
– Det är fint bara att kunna se på tv. Jag har inte kunnat göra det på många år. Naturprogram är fint också, det kan jag kolla mycket på.
Något väldigt speciellt har hänt i Micke Adermalms liv. När vi träffade honom på Medborgarplatsen var han ju så trött på att gå runt, runt, runt, utan att något hände. Han hade inget svar på frågan om vad som gör livet värt att leva.
Men 22 december fick han tillträde till en möblerad lägenhet i Hägerstensåsen, en närförort i södra Stockholm.
– Här stör man ingen, här är man inte i vägen för någon. Här får man vara, för en gångs skull. Så det är en skön känsla, säger Micke Adermalm i sin soffa.
Den han har att tacka är Nettan Göthlin, som driver Gatans vänner på Medborgarplatsen och som blivit en kär vän. Hon följde med på ett möte och till sist erbjöds Micke Adermalm en lägenhet genom Flexbo, som jobbar med bland annat Stockholms stad.
– Det som inte hänt på 37 år hände på en och en halv vecka.
Det är en fin tvårummare med kök och balkong som Micke Adermalm fått nycklar till. Han har förtidspension som nätt och jämnt täcker hyran, och en boendestödjare som hjälper honom att till exempel handla. Sängen är bred och noga bäddad. Köket har två stora fönster.
– Javisst alltså. Det är här man ska laga mat och baka och ha sig. Tanken är väl att man ska bo här någon månad, tills man får en annan lägenhet som man tar över så småningom. Men jag vet inte, jag sa till honom att de kanske inte blir av med mig, haha.
Lägenheten till trots är Micke Adermalm inte obitter på socialtjänsten och myndigheterna. Han kan inte förstå hur det kan gå 37 år tills han fick någonstans att bo.
I våras blev han sjuk, orelaterat till corona, och inlagd på Huddinge sjukhus. Det slutade med att han blev omhändertagen enligt LVM och hamnade på ett hem i Småland i sex månader. Något som enligt Micke Adermalm var helt ogrundat, och det är något som han skulle vilja ha upprättelse för.
Men han drömmer också om ett körkort, för att till exempel hälsa på sina brorsbarn högt upp i Sverige.
Och när vi sitter i Micke Adermalms kök skiner solen in på honom genom fönstret, och han ler.
– Ett leende utan tänder, säger Micke Adermalm skämtsamt. Den sista tanden tappade han 2006.
På väg ut lånar fotografen ett skohorn, som sitter fastkilat i ett skåp i hallen.
– Visst var det smart? Jag hittade på det där, säger Micke Adermalm glatt.
När vi gått ska Micke åka in till Södermalm, träffa lite vänner och besöka en verksamhet på Bondegatan som bjuder på julmat.
– Jag tänker ju inte låsa in mig här i ensamheten, för det är ju inte bra.
Vad är det hittills bästa med att ha en lägenhet?
– Det är väl att man har någonstans att åka på kvällen, någonstans att ta det lugnt. Om man inte har det så blir det tunga pass. Så det är skönt, att man kan åka hem alltså. Hem? Det låter konstigt när jag säger det. ”Nu ska jag åka hem”. Det är så ovant att jag nästan inte vill prata om det.
Hela situationen har gjort honom lite paff.
– Det är ju ingen som väntat sig att jag ska få en lägenhet, och inte jag heller för den delen. Men det kommer, det kommer. Jag försöker ta in det så gott jag kan. Med tiden kommer allting, säger Micke Adermalm.