Putins fars går inte att skratta åt

Wolfgang Hansson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-03-16

I dag är det dags för Putins fars.

Spelplats: Halvön Krim som tillhör Ukraina men som inom kort i praktiken införlivas med Ryssland.

Olagligt, javisst – men vem kan stoppa Rysslands president?

helskärm

Självständighetssträvanden pågår på en rad håll i Europa. Katalonien som i dag är en del av Spanien vill bli självständigt och planerar en folkomröstning. Skottland ska senare i år rösta om de vill bli självständiga. Detta är genuina folkrörelser som formats under många år.

Krim gick på några veckor från ingen diskussion om självständighet eller anslutning till Ryssland till att saken är ett faktum redan innan folkomröstningen i dag har hållits.

Det är så uppenbart att allting är regisserat av Putin och att folkomröstningen är ett stort skämt att det vore frestande att gapskratta om det inte vore för att Europas säkerhet står på spel.

Innan Ryssland i slutet av februari invaderade Krim med soldater i anonyma uniformer fanns inga folkliga krav på halvön om självständighet från Ukraina. De har redan mer autonomi än någon annan region i landet. Ingen stor spänning har existerat mellan makthavarna i Kiev och det lokala parlamentet i Krim.

När Ukrainas folkvalde president Viktor Janukovytj störtades av demonstrationerna och Ukrainas parlament blev många rysktalande upprörda, och oroliga över att de nya makthavarna i Kiev röstade igenom en språklag som gjorde ukrainska till det enda officiella språket. Ett beslut som strax därpå drogs tillbaka.

Några hot mot den rysktalande befolkningen på Krim har aldrig framförts av Ukrainas nya regering. Att skydda ryssar och rysktalande var Putins officiella skäl till invasionen.

Bortsett från att dagens folkomröstning är olaglig så är det uppenbart att den inte heller sker under acceptabla förhållanden.

Hur folkomröstar man när området vars öde ska avgöras är invaderat av grannationen som vill ta över den?

Dessutom har de lokala makthavarna redan utropat Krim som självständigt före folkomröstningen.

Resultatet av folkomröstningen är i praktiken bestämt på förhand. Skulle majoriteten ryssar och rysktalande på Krim mot förmodan inte rösta som Moskva vill så fixar Putin resultatet. Vilket förmodligen inte behövs eftersom många ukrainsktalande och de som tillhör ursprungs­befolkningen krimtatar­erna tänker bojkotta folkomröstningen.

Valet handlar inte om demokrati utan om maktspråk.

Genom att ta över Krim vill president Putin säkra den framtida tillgången till en viktig rysk flottbas. Han önskar straffa Ukraina för att de vill gå med i EU och närma sig Nato. Annekteringen är också en varning till USA och Europa att hålla tassarna borta från de forna Sovjet­republikerna som Putin anser ingår i Rysslands intressesfär och som han behöver för att återupprätta nationens stormaktsstatus.

Ur Europas synpunkt är Putins handlande bekymmersamt för att uttrycka det milt. Även om Krim fram till 1954 tillhörde Ryssland så är det sedan dess en del av Ukraina. Ukraina som 1991 blev en självständig stat.

Att med våld ändra gränserna är ett hot mot den säkerhets­politiska ordning som byggts upp i Europa. Om Ukraina redan varit ett EU- eller Natoland hade det inneburit krig mellan väst och Ryssland.

Nu utesluter EU och Nato militära aktioner för att tvinga bort Ryssland från Krim. Det ska vi kanske vara tacksamma för. Samtidigt blir effekten att Putin ostört kan göra som han vill.

Precis som i Georgien 2008.

Det är inte mycket att skratta åt.