Det första jag tänker: Hans bruna skjorta
PRETORIA. Ögonblicket känns stort men också märkligt.
Nelson Mandela ser så fridfull ut men ändå allvarlig.
Min första reflektion är banal. Han har en precis likadan brunspräcklig skjorta på sig som när jag träffade honom i huset bakom 1996.
Jag har lite svårt att greppa att det är samma varma, osjälviska och intelligenta person som ligger livlös framför mig nu.
Ansiktet ser sminkat ut. Munnen är stängd liksom ögonen. Håret är rejält gråsprängt. Ändå ser han inte gammal ut.
Kistan är placerad i en stor, fyrkantig kub med öppningar i två ändar. Från taket draperat i vitt tyg hänger fyra kristallkronor. Vakterna uppmanar besökarna att forma två köer på vars en sida av kistan. Jag måste lämna ifrån mig min ryggsäck och de vill att jag ska lägga undan anteckningsblocket. Mobiltelefoner och kameror är bannlysta och vakterna bevakar alla som hökar. Solglasögon och keps är inte heller ok.
Solen steker från en blå himmel och jag känner några svettpärlor i pannan. Eller är det kanske nervositet?
Jag stannar till någon sekund precis vid Mandela kropp. Nickar åt mannen i kistan som om han kunde se min sista hälsning. Anletsdragen är förvånande släta. Han ser fridfull ut.
Så får jag syn på skjortan han har på sig. Brunspräcklig i ett rörigt mönster. Förmodligen en traditionell klädsel från hans hemtrakter i KwaZulu-Natal.
Med en gång kommer minnesbilderna tillbaka från mötet här i pampiga Union Building för 17 år sedan. Han hade en exakt likadan skjorta på sig då.
Han var visserligen redan då gammal men ändå sprudlande. Han tog sig tid att ge sin syn på anklagelserna om att den vita apartheidregimen låg bakom mordet på Olof Palme. Mandela lovade att gå till botten med att utreda saken. Bara för att direkt skicka en tanke till Lisbet Palme.
– Så jobbigt det måste vara att allt om mordet på hennes man dras upp igen.
Omtänksamhet var Mandelas stil.
Vi hade varit på en presskonferens och lyckades få en pratstund med presidenten efteråt. Livvakterna drog diskret i oss men Mandela tecknade att han hade tid. Han ville inte avspisa de långväga gästerna från Sverige. Ett lands vars stöd under den tunga kampen mot apartheid han var oerhört tacksam för.
Jag tror inte han kände igen mig från vårt första möte några dagar efter att han blivit en fri man efter 27 år i fängelse. Då satt vi i hans trädgård i det lilla huset i Soweto. Mandela hade en hel nations framtida öde på sina axlar men han var lugn som en filbunke.
Det gick inte många minuter innan jag insåg att jag hade förmånen att få möta en verkligt stor man på alla sätt. Inte ett hatfyllt ord kom över hans läppar. Han kändes så oerhört klok och samtidigt så mänsklig.
Vid kistan är stämningen dämpad. Jag hör ingen som gråter. Sydafrikanerna har hunnit vänja sig vid att deras store ledare var på väg bort. Folk passerar hastigt men värdigt.
När jag gått nedför trapporna frågar jag några av de andra besökarna om deras upplevelse.
– Det var smärtsamt, säger Thobile Jacqui. Men det var skönt att få säga adjö. Först när jag stod där insåg jag att han verkligen är borta. Mandiba behöver sin vila. Han har gjort så mycket.
I den långa kön som ringlar sig kilometer efter kilometer till Mandelas kista står det inte många vita. 95-årige Alex O´Donell är en av dem. Han har rest ända från Irland för att hedra Mandela (och hälsa på sin son som bor här).
– Jag älskade allting med Mandela, säger han med svag röst innan stapplar vidare med sin käpp.
Den sydafrikanska flaggan på halv stång slokar klädsamt i den svaga vinden. Precis nedanför området med kistan har det bildats en inofficiell minnelund där människor lägger blombuketter och tejpar upp personliga budskap.
"Tack för at du lärde ut förlåtelse" står det på en av lapparna.
Tre kondoleansböcker ligger framme där vanliga sydafrikaner kan skriva sin sisa hälsning till sin ikon och landsfader.
Själv känner jag tacksamhet för att jag fick möjligheten att ta ett personligt farväl av den största gestalt jag mött under min journalistiska karriär.