Stureplan är Sveriges rövhål

helskärm

Fan, jag längtar hem.

Jag sa det nyss. På ett fik på Centralen, där jag satt och snicksnackade med kompisen medan vi väntade ut tiden och tåget som snart skulle gå. Jag blev helt ställd av det egna påståendet. För jag menade inte Fisksätra, inte lägenheten där vid torget, inte mormor i Kallhäll eller brorsan i Solna. Inte Saltsjöbadens dambad, inte Beyond Retro eller en tramskväll på Debaser. Jag menade inte ens alla ljuvliga vänner i den här stan.

Jag menade Malmö.

Sinnesförvirring? Svaret är ja. Helt mot bättre vetande.

För att vara stockholmare nån annanstans än i just huvudstan innebär exempelvis följande: När folk försöker härma din dialekt så använder de ord som ”sushi”, kanske även ”fräscht”, för att få fram den rätta stämningen. De känner sig dessutom – alltid – rent fys-iskt tvungna att berätta för dig att Stureplan är ett riktigt skitställe (visserligen sant, Stureplan är Sveriges rövhål, men att indignerat hävda det ... wow). Din dialekt är helt enkelt ett stridsrop, din existens en provokation, vi pratar år av ackumulerad irritation som du – förr eller senare – kommer att få klä skott för.

Jag säger bara: Ta det. Hacka i dig. Och undvik gärna sånt som gör det hela värre: Säg inte i ”lokaltidningen” om Sydsvenskan, vråla inte ”heja AIK” när nån säger att ”snart är det derby” och den dagen dina nyfunna vänner sätter på en Best of HippHipp!-dvd och tittar på dig med förväntan – uppbåda all din samlade kraft, tänk ”människor har bestigit Mount Everest” och skratta du med.

Men. Tillbaka till det där jag sa nyss, att jag efter bara några dagars återbesök här i Stockholm nu längtar tillbaka till Malmö. Inte orsaken, utan konsekvensen. Det är nämligen därför jag lyfter på hatten, levererar bock och bug och säger tack för mig. Det blir inga fler Stockholmskrönikor i denna tidning, dels eftersom jag alltså inte bor här längre, dels på grund av att jag tänkte ägna all min tid åt att bli klar med boken jag har jobbat med alldeles för länge.

Därför: Goddag.