”Jenny” var Anders Eklunds flickvän
Uppdaterad 2013-01-07 | Publicerad 2013-01-02
Under två år var hon Anders Eklunds flickvän – tills han greps för mordet på Engla, 10.
I dag skickar han hundratals brev från fängelset, med planer om en framtid och barn tillsammans.
Jenny, 24, har polisanmält, och nu vill hon berätta sin historia.
– Mot mig var han snäll, säger hon.
Som 18-åring svarade hon på en kortfattad kontaktannons på nätet: ”40-årig lastbilschaufför söker tjej för träff”.
Det var Anders Eklund, och de möttes första gången på en folkracetävling på Kyrkberget i Storvik, Gästrikland, en kylig dag 2006.
Hon ler ibland, men ögonen är sorgsna. Vi möts i ett gnistrande kallt litet samhälle i Norrland där hon bor sedan ett halvår tillbaka, för att försöka få ett liv värt att leva.
”Han var väldigt på”
Vi tar en dagens lunch, spätta med hollandaise, och hon börjar berätta.
– Folkrace var ett gemensamt intresse. Både han och jag gillar bilar. Han var väldigt ”på” direkt. Han gick fram och tog på mig så fort han såg mig, rörde vid mina axlar. Han var dubbelt så stor som jag. Det var lite obehagligt.
Men obehag var en från barndomen invand grundkänsla hos Jenny. Här var någon som ändå ville ha henne. Efter att de ätit grillat kött vid tävlingsplatsen åkte de hem till hans lägenhet i Torsåker.
– Det var stökigt, låg räkningar på bordet och disk stod i högar. Det syntes att han var lastbilschaufför och inte hemma så mycket.
Därefter var de ett par. För att slippa frågor om åldersskillnaden ljög hon för omgivningen att han var hennes pojkväns pappa.
– Han var snäll, nästan för snäll. Han bjöd på allt. Mot mig gjorde han aldrig något, och jag skulle aldrig ha kunnat drömma om att han redan då hade mördat (Pernilla Hellgren, 31, i Falun år 2000, reds anm).
”Hel garderob full av porr”
När de sågs på helgerna brukade de spela tv-spelet Nintendo Wii och umgås med Anders Eklunds bästa vän och hans barn.
Hon minns bara ett tillfälle då Eklund visade sig aggressiv.
– Det var en fest och en kvinnlig bekant till honom sa något som gjorde honom arg. Han tände till på alla cylindrar och jag fick släpa honom därifrån för att han inte skulle smälla till henne.
Och en annan sak mal i Jennys huvud.
– Jag kollade i hans lådor när han var i duschen en gång. Han hade en hel garderob full av porr. Det var tidningar och filmer med djur och barn, till och med spädbarn.
Då tänkte hon att han måste vara sjuk på något sätt.
– Men samtidigt var det där på något sätt normalt för mig, med den snedvridna bilden av sex som jag växt upp med. Det är först nu jag verkligen känner hur vidrigt det var.
Ändå återkommer hon till:
– Mot mig var han snäll.
”Är så obehagligt”
En vårmorgon 2008, på väg till en utbildning för personer med inlärningssvårigheter som hon påbörjat, möttes hon av journalister utanför sitt hem i Surahammar. De frågade: ”Vad säger du om att din pojkvän mördat en 10-årig flicka?”
– Jag trodde dem inte. Jag tänkte att det måste vara något misstag.
Då hade Anders Eklund gripits.
2011 skickade Jenny ett brev till honom på Norrtäljeanstalten där han avtjänar sitt livstidsstraff.
– Jag ville höra hur det var med honom, inget mer.
Enligt Jenny har Eklund sedan dess skickat hundratals brev. Trots att hon bett honom sluta, skickar han fortfarande brev varje vecka, med allt grövre sexuellt innehåll – blandat med påståenden som ”jag vet att du vill ha barn med mig” och påminnelser om deras utflykt under morddagen, en timme innan han dödade Engla:
”Vi åt mat på Lappen i Hedemora då sen åkte vi ut i skogen och älskade.”
– Det är så obehagligt. Det senaste brevet kom förra veckan och det har jag inte ens öppnat.
”Förbannad på polisen”
Nu har hon polisanmält honom för ofredande, men fallet har lagts ned. Hon äcklas av tanken på att hon varit med en barnmördare.
– Det är så sjukt, det han gjort. Jag blir förbannad på polisen som kunde ha stoppat honom om de utrett mordet på Pernilla ordentligt. Då hade det här aldrig hänt. Och jag är glad att jag lever. Det kunde lika gärna varit jag.
Hon reflekterar över varför hon hittills alltid valt ”fel kille”. Det var efter tonår präglade av droger, kriminalitet och olika behandlingshem som hon svarade på den där annonsen från Eklund.
– Jag har alltid lyckats strula till det. Men det är inte så konstigt, egentligen. Vissa borde inte ha barn.
Hon syftar på alla som varit hennes vårdnadshavare genom uppväxten. Hennes biologiska föräldrar i Asien kunde inte behålla henne. Sex månader gammal adopterades hon av ett par i Mellansverige.
– Jag har adhd och var vild. De klarade inte av mig.
Därför lämnades hon, 11 år gammal, till en fosterfamilj. Sedan dess har det gått utför.
Jenny beskriver hur en av personerna som borde varit en klippa i barndomen i stället slog henne. En annan erbjöd alkohol och droger – mot sex.
– Jag tog min första fix när jag var 12.
Varit hemlös
Sedan Anders Eklund greps har Jenny åkt in och ut på behandlingshem och varit hemlös i Stockholm i omgångar. För ett halvår sedan muckade hon från fängelset Hinseberg, där hon suttit 1,5 år för grov misshandel.
– Det var en man som gjorde mig arg och jag kunde bara inte sluta slå. Jag var narkotikapåverkad. Det fick mig att vakna upp.
Nu har hon varit drogfri och nykter i snart två år.
– Jag är bara 24 år och har varit med om saker som en 24-åring inte ska ha varit med om. Men jag måste klara det här nu, vända det. Annars har jag straffat ut mig själv.
Drömmen är att själv börja jobba med missbruksbehandling – och starta en förening för att stötta fosterhemsbarn som blir utsatta för övergrepp.
– Jag vet ju hur det är.
Fotnot: Jenny heter egentligen något annat.