Men varför finns det bara två alternativ i valfrihetens land?

Lena Sundström

Amerika har fått sin första svarta president. En president som heter Hussein i mellannamn, och som till och med har charmat gamla rednecksstater som Virginia. Symboliskt är det stort. Vad det kommer att innebära politiskt är mer osäkert.

När Obama har stått och talat på jättearenor, vinkat till folket, promenerat ut på ramper som man skulle kunna landa en jumbojet på med sin fru vid sin sida och barnen på armen, har jag hela tiden suttit med en känsla av att den här pastorliknande killen kan jag bara inte heja på. Det är för mycket väckelsemöte. För mycket Lara Croft – som en produkt uträknad på data.

Vit och svart. Socialarbetare, men också Harvardjurist. Vacker fru, två barn. Hyllade tal, till och med hyllade typsnitt. 100 procent perfekt. Alla gråter. Gamla tanter gråter. Mammor med barn gråter. Mona Sahlin gråter.

På andra sidan, McCain, en hygglig och tjurskallig snubbe med patos som inte hade tillräckligt mycket patos för att avstå från ett resonemangsäktenskap med den tokkristna högern. Sådant pallar man ju inte heller. Och fler valmöjligheter fanns inte (om man inte ville heja på någon ensam frifräsare). Blått eller rött. That’s it.

Valfrihetens land bjuder på ett politiskt utbud som är lika brett som sortimentet i en rysk livsmedelsaffär under kommunismen. Vilket har en del fördelar.

Det finns en tydlighet i ett amerikanskt val, på ett annat sätt än i ett svenskt val. En polarisering mellan två läger som genererar Halleluja-moments, och ett enormt intresse. Att inte låta sig ryckas med i en amerikansk valrörelse, är som att sitta på julafton och inte tro på tomten. Att engagera sig politiskt blir ett måste, på samma sätt som när man ser en film som alla snackar om, inte för att man har lust, utan för att man blir ett socialt ufo om man låter bli.

I USA pratar alla politik. I buss­kön och på syltan på hörnet. Artister och skådisar tar ställning. Ungdomar och barn och vuxna köper pins och t-shirts. Det finns kåldockor som ser ut som Obama och samlarnallar som heter McCain och ”the crush titanium presidential Barack Obama ring”. (Man kan bli politiskt intresserad för mindre.)

För ett tag får alla leka röda och vita rosen och kanske är det leken som betyder mest. Man väljer sida och hamnar i en gemenskap.

Som att hänga på sig en Bajen-halsduk eller köpa en Elfsborg-sparkdräkt till ettåringen. Som att gå med i en ”stekare mot FRA-lagen” gruppering och hitta nya kompisar på stan.

Två kandidater. Ett land. Man hör nästan rösten av en nerrökt trailerproducent i bakgrunden. Och kanske är dramaturgin ett måste.

Väljargrupperna har blivit mer lättfotade, och grupplojaliteten svagare. Tittar man på andelen starkt övertygade partianhängare i vårt eget land har de gått ner från 45–53 procent till 18 procent bara under min livstid. Därmed inte sagt att grupptillhörighet inte är viktigt längre. I vårt nyförvirrade hemlösa tillstånd, skulle jag tro att det snarare är tvärtom.

De politiker som kan erbjuda en grupptillhörighet (om än tillfällig) och tydlighet (om än falsk) blir framtidens vinnare.

Rekordmånga amerikaner gick och röstade. Om de visste på vad, kommer att visa sig med tiden. To be continued?… som min nerrökta trailerproducent skulle sagt.