Vem vill vara nära när havet kräks?

Algblomningen drabbar kusterna som en stinkbomb i paradiset och på väg upp genom Hamburgsunds kanal är vi nära att brista i gråt när den blonde fyraåringen i sin nyköpta flytväst ställer den brutala frågan: "Pappa, varför ser vattnet så äckligt ut?".

Det går inte att svara på, inte ens för en vuxen. Vi kan bara konstatera att det luktar rutten fisk och att det inte är aktuellt att bada.

Mitt i sommaren, mitt i Bohuslän och vi kan inte bada för att havet ser ut som rabarbersoppa.

Det friska och vackra västerhavet har antagit formen av en apokalypskalops. En tillfällig biologisk variation eller straffet för årtionden av miljöförstöring?

Ingen verkar veta säkert, men även om man hoppas på det första känns det tyvärr logiskt att tro på det senare.

Inne i badviken sitter föräldrar och blickar klentroget ut över eländet där deras tappra barn ändå försöker sysselsätta sig med krabbfiske och vattenbus. Jag kan enkelt läsa deras tankar: Varför i helvete åkte vi inte till Alcudia i stället?

Under snart 40 års somrig närkontakt med Bohuslän har jag aldrig sett eller luktat något liknande.

Samma sak på östkusten, uppenbarligen. Algblomningen galopperar oberäkneligt och ondsint längs hela kustremsan från Strömstad till Stockholm.

Samtidigt pågår den så kallade valrörelsen. Men är det någon som sett en ledande politiker på plats vid obrukbara stränder och stinkande gölar? Har statsministern ryckt ut för att med egna ögon beskåda eländet? Kungen då?

Icke. Inte ens ett språkrör har yttrat sig, åtminstone vad jag kunnat registrera. Kanske är jag bara nostalgiskt naiv, men vad spelar sänkt skatt, slopad karensdag, förbättrade pensionsvillkor och ökad BNP för roll när vi inte kan bada i havet utan våtdräkt och gasmask? Borde inte giftalgerna vara en politisk fråga av akut dignitet?

En annan kväll när vinden har vänt går vi ner och strökastar lite från en klippa. En makrill nappar med frisk aptit, solen spelar mot den röda graniten och det känns plötsligt som om havet lever som det ska. Vi tar båten ut och dörjar till närmare midnatt.

Ytterligare en makrill hugger, tärnorna störtdyker och det äkta Bohuslän visar sig från sin rätta sida.

Dan därpå är sörjan tillbaka i badviken igen, men politiken handlar ändå bara om ifall Göran Persson ska få åka flygplan eller inte.

Glappet mellan vår verklighet och den styrande rikspolitiken har sällan känts större.

Jag vet att stora delar av kusten förskonats från den äckliga rabarbersoppan. Där har barnen kunnat skutta bekymmersfritt som i Saltkråkan, och allt har varit som det ska. Men de av oss som på nära håll fått stränder och badvikar invaderade av noctiluca och katthårsalger kommer inte i första taget över chocken.

Vi kommer att närma oss nästa sommar med fruktan. Tänk om det händer igen? Och igen? Och igen? Om alginvasionen permanentas innebär det en katastrof för hela den svenska sommarkusten.

Fastighetsmarknaden kollapsar, turismen uteblir och sommarparadiset blir ett slemmigt helvete. Vem vill vara vid havet när havet kräks?

Sommaren är kort. Det mesta regnar bort. Ändå är den korta perioden av ledighet så otroligt viktig för såväl vår gemensamma som personliga välmåga. Att vila sig, att känna solens värme, att svalka sig i havet; det har aldrig varit en mänsklig rättighet men för de flesta av oss ändå en möjlighet.

Kanske blir det så att framtida somrar betygsätts efter mängden algblomning snarare än antalet soltimmar? Kanske kommer vi i framtiden att summera semestern lite annorlunda: "Vi hade åtminstone tur med vattnet""

Om vi har tur, vill säga. Håll tummarna. Heja havet. Friskt humör"

Anders Westgårdh