Striden om framtiden

Wolfgang Hansson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-10-21

Gaddafis död är bara början för nya Libyen

Gaddafi har mördat och torterat för sista gången. Ögonblicket ­alla väntat på är här.

Men vad händer när firandet är över?

Svaret är inte självklart.

Muammar Gaddafi är den förste av arabvärldens diktatorer som dör i frihetsrevolten. Tunisiens Ben Ali lyckades fly till Saudi­arabien. Egyptens Hosni Mubarak står just nu inför rätta.

Gaddafi släpades i sitt eget blod längs Sirtes gator och folket jublade.

Bilder som förmodligen skrämmer Syriens Bashar al-­Assad och andra pressade diktatorer som fortfarande sitter kvar.

I över fyra årtionden satte Gaddafi skräck i libyerna och tyranniserade sitt folk. För en liten klick var han gud. Den eran är nu slutgiltigt över.

Det hade varit bra om Gaddafi kunnat ställas inför rätta men avgörande är att han är borta ur ekvationen.

Många fruktade att ex-diktatorn planerade att starta ett uppror mot de nya makthavarna i Tripoli och sabotera Libyens återuppbyggnad på samma sätt som ­Saddamanhängarna gjorde i Irak.

Några kommer att se konspirationer i att Gaddafi sköts i stället för att tas levande. Det finns höga företrädare i det styrande övergångsrådet NTC som fram till i februari var en del av diktaturens maktapparat och som kan ha ­intresse av deras inblandning inte av­slöjas fullt ut.

Gaddafis död innebär startskottet för det nya Libyen. Först nu utropar de nya makthavarna Libyens befrielse.

Det är också nu folkets förväntningar höjs på allvar. Med Gaddafi död och striderna så gott som över ökar människors krav på att få tillbaka rinnande vatten i sina hem, att sjukhus och skolor ska börja fungera normalt igen. Och vem ska avväpna alla 14-åringar och äldre som bär automatvapen på gatorna?

I princip måste det civila samhället byggas upp från grunden.

Glädjen över Gaddafis död kan bli kortvarig om övergångsregeringen inte ser till att det verkligen blir demokratiska val inom de 8–9 månader man lovat.

Valen i Tunisien sköts upp flera gånger innan de nu hålls på söndag. I Egypten har valen också skjutits fram och många undrar om de verkligen ska bli av eller om militären tänker behålla makten.

Den tidigare optimismen i dessa länder har bytts till för­nyad vrede och apati.

Samma frågetecken finns i  ­Libyen. Övergångsrådet består av en rad motstridiga krafter. Nu när de inte längre har en gemensam fiende är risken stor att de interna motsättningarna kommer i dagen. Blir det islamisterna som går segrande ur striden eller de västinriktade?

Till det kommer klanernas makt. Hur hanteras de i ett ­demokratiskt system?

En ljuspunkt är att vi hittills sett mycket mindre av hämndaktioner mot Gaddafianhängare än man fruktat. Förutom de två städer där diktatorns trupper gjort fortsatt motstånd, Bani Walid och Gaddafis uppväxtstad Sirte, så har ­Libyen varit förvånansvärt fredligt. Det innebär inte att försoningen är klappad och klar men motsättningarna verkar ­åtminstone vara hanterbara.

Att förvandla en nation som levt 42 år under en despots nycker till ett land där ­demokrati och mänskliga rättigheter är hörnstenar är inte lätt.

Det lär ta sin tid. Om man ens når dit.