Morrhår kan ha hjälpt forntida säl att jaga

helskärm

Sälars morrhår fungerar som ett sjätte sinne och hjälper dem att hitta mat.

Redan för 23 miljoner år sedan kan dess släktingar ha använt samma metod redan innan de övergick till en helt vattenlevande livsstil, enligt en ny studie.

Ett av de tidigaste säldjuren vi känner till påminde mycket om en utter. Det levde på land och i sötvatten och var utrustad med framtassar, som mårddjur. Föga anade väl potamotherium valletoni att dess utterlika uppsyn runt 23 miljoner år senare skulle skapa debatt kring huruvida det skulle räknas till sälar eller uttrar på utvecklingslinjen.

Men nu råder konsensus kring att potamotherium valletoni ska ses som en forntida släkting till sälen, enligt Lars Werdelin, professor i paleontologi vid Naturhistoriska riksmuseet. Han är en av författarna bakom en ny studie som pekar mot att potamotherium valletoni troligen använde sina morrhår för att leta efter mat och utforska undervattensmiljöer – trots att den mestadels levde på land eller i sötvattensmiljöer.

– Studien ger stöd till teorin att det var en säl och visar på ett av de första stegen i övergången från ett djur som levde lite på land och lite i vatten, som uttrar, till djur som sälar i dag som är helt bundna till vatten. Det visar hur sälarna började, säger Werdelin.

Viktiga känselspröt

Sälar, sjölejon och valrossar tar hjälp av morrhåren när de utforskar sina omgivningar och jagar efter föda. De fungerar som känselspröt som upptäcker vibrationer och kan leda rovdjuren fram till middagsfisken genom mörka och grumliga vatten.

Dagens säldjur är helt anpassade till ett liv i vatten. Det har dock varit oklart när i historien de började använda morrhåren för att jaga.

Men forskarna bakom studien, som publicerats i Communications Biology, anser sig alltså ha stöd för att sälsläktingarna använde sig av morrhåren, eventuellt i kombination med framtassarna, i sin jakt på föda redan innan de övergick till en helt vattenlevande livsstil. Kanske kan morrhåren ha hjälpt potamotherium att anpassa sig till att leta efter mat under vatten.

Fossila hjärnavtryck

Forskarna har studerat avtryck av fossila hjärnor från flera exemplar av potamotherium valletoni och jämfört med sex utdöda och 31 levande köttätande däggdjur, däribland mårddjur och björnar.

Den del av hjärnan som kopplas till morrhåren var större hos potamotherium än hos utdöda och levande landbaserade däggdjur som använder framtassarna för att jaga men ungefär lika stor som hos sälsläktingar som använder sig av morrhåren.

– Olika delar av hjärnan har olika funktion. Genom att se på en viss del av hjärnan kan man se om delen som är kopplad till morrhåren är speciellt stor eller speciellt liten, säger Werdelin.

– Studien visar att det här djuret på ett tidigt stadium företrädesvis börjat använda morrhåren, till skillnad från väldigt likartade uttrar som använde framtassarna.