Är inte hos franska landslaget extremhögern ska leta dåliga exempel
Det är en speciell junimånad i Frankrike efter att Emmanuel Macron upplöst parlamentet och utlyst nyval.
Med ett franskt extremhögerparti som för första gången står på tröskeln till makten.
Med ett franskt landslag som är politiskt ända in på skinnet.
– Varningsklockorna ringer. Vi måste alla ut och rösta, sa anfallaren Ousmane Dembélé, tidigare inte direkt känd för sina samhällsanalyser.
– Situationen är ledsam och allvarlig. Vi måste slåss varje dag (…) för att Nationell samling inte ska komma till makten, sa Marcus Thuram, döpt efter den jamaikanske självständighetskämpen Marcus Garvey.
Han är son till Lilian Thuram som vann VM-guld 1998 och har ägnat sin tid åt den antirasistiska kampen sedan dess.
– Jag håller med om att man inte ska blanda ihop politik och fotboll när det rör småsaker, men det här är för viktigt. Jag vill rikta mig till alla fransmän, inte minst de unga, och hoppas att min röst har så mycket tyngd som möjligt. Vi måste stå upp för tolerans, respekt och mångfald, sa Kylian Mbappé, som väl inte behöver någon närmare presentation.
Och det dröjde förstås inte länge innan kritiken kom duggande, för att inte säga haglande, från fransk ytterhöger.
Sluta lägg er i fransk politik!
Sluta skamma folk som röstar på Nationell samling!
Ni vet inget om hur hårt livet är för vanliga fransmän, påstod Jordan Bardella, partiledare för Nationell samling.
Det sista stämmer förstås inte, förutom möjligen för Marcus Thuram som är uppvuxen i en privilegierad om än mycket politiskt medveten miljö. Men det är intressant hur Bardella, det politiska underbarnet från samma postnummerområde som Mbappé – de har båda klassresan in i de fina salongerna – är så van att tala för ”det bortglömda Frankrike” att han inte förstår vem som står i andra ringhörnan.
Kylian Mbappés liv är en extraordinär saga om talang och hårt jobb, men han är också ett tvärsnitt av den franska invandrarungen. Pappa Wilfried, fotbollstränare från Kamerun, mamma Fayza, före detta handbollsspelare och numera fotbollsagent med rötter i Algeriet, träffades i Frankrike och bosatte sig i en sliten förort norr om Paris. Kylian Mbappé växte upp i en familj av lokalförankrade föreningsmänniskor, där skolan kom först och fotbollen sen. Hade han inte haft sitt överjordiska bollsinne hade det varit en barndom bland miljontals andra franska. De där vi aldrig läser om eftersom den överväldigande majoriteten av invandrarna som går till skolan och jobbet varje dag aldrig får några rubriker.
Förra sommaren utbröt upplopp runt om i landet efter att en 17-årig pojke med nordafrikanskt ursprung skjutits ihjäl av polis vid en trafikkontroll. Mbappé solidariserade sig med de arga ungdomarna. Några dagar senare, när upprorsmakarna hade slagit sönder soptunnor, busskurar och hela fritidsgårdar, manade han till lugn via sociala medier, å hela landslagets vägnar: ”Vi kommer också till stor del från fattiga kvarter och vi delar smärtan och sorgen med er. Men vi lider också av att maktlöst iaktta denna självförstörelse (…) Det är det gemensamma ni förstör, era kvarter, ställena ni utvecklas på, era lokala tillhåll.”
Idrott, till skillnad från politik, är oftast en perfekt meritokratisk verksamhet, där bara prestation räknas. Les Bleus avslutade matchen mot Österrike i måndags med noll etniskt franska spelare på planen. Det säger något om vilka utvägar det franska förortslivet erbjuder.
Om extremhögern ska leta upp dåliga exempel på bristfällig fransk integration – och gud ska veta att sådana finns – så är det nog inte hos fotbollslandslaget de ska leta.
