Gräver guld hos Gaddafi

Wolfgang Hansson

Västledare köar för att handla med tyrannen

Libyen är en av de värsta polisstaterna i världen.

Ändå exporterar Sverige varor för över en miljard kronor om året till landet.

För drygt ett år sedan var handelsminister Ewa Björling där och försökte få Libyen att köpa ännu mer.

Dubbelmoral eller ”business as usual”?

Med sig på resan till Libyen och Tunisien hade hon bland annat representanter för Svenska rymdbolaget. De erbjöd Libyen att köpa ett luftövervakningssystem tänkt för att upptäcka oljeläckor och hålla koll på fiskebåtar.

Men som en representant för Rymdbolaget hjälpsamt påpekade för libyerna gick det också utmärkt att använda för att övervaka flyktingar som försökte lämna landet sjövägen.

Uttalandet filmades och visades i SVT där det väckte visst rabalder. Skulle Sverige verkligen hjälpa en diktatur att hindra befolkningen från att fly?

– Otroligt allvarligt med tanke på hur det ser ut för mänskliga rättigheter i Libyen, säger Magnus Wahland på biståndsorganisationen Diakonia.

Reaktionerna gjorde att Rymdbolaget skrinlade alla eventuella planer på Libyenexport. Men

i tysthet har Sveriges handel med Libyen mer än fördubblats de senaste tio åren.

Men Sverige säljer inte bara till Libyen. Vi köper också en enda produkt – råolja.

Gaddafi har blivit mer och mer rumsren i västvärldens ögon. Inte minst sedan han lämnade ut mannen som var misstänkt för Lockerbiebombningen, betalade skadestånd till de anhöriga och skrotade sina försök att skaffa kärnvapen. Det ledde till att de internationella sanktionerna mot Libyen hävdes 2003–2004.

Plötsligt stod västledare på kö för att trycka tyrannens hand.

Tony Blair, Gerhard Schröder, Jacques Chirac och Silvio Berlusconi var några av dem.

I kölvattnet avlade Ewa Björling (vice statsminister Bosse Ringholm var där redan 2005) ett besök i september 2009 vars syfte var att öka affärsmöjligheterna för svenska företag i Libyen.

”Libyen är fullt av möjligheter”, skrev den svenska ambassaden i Tunisien strax före i en rapport om Libyens ekonomi. Man påtalar att Libyen ”förfogar över betydande ekonomiska resurser” och att man behöver bygga bostäder, sjukhus, skolor och annan infrastruktur.

Sverige vill helt enkelt vara med och dela på kakan. Money talks.

Polisstaten eller det hårda förtrycket mot oliktänkande nämns inte med ett ord i ambassadrapporten.

Libyen är inte den enda diktatur som Sverige handlar med – men det finns en allt mer levande diskussion om export får ske till priset av brott mot mänskliga rättigheter.

Biståndsorganisationen Diakonia och Amnesty hävdar i en färsk rapport att inget av de tre statliga organ som hjälper svenska företag att handla med länder i tredje världen har någon policy kring mänskliga rättigheter.

Detta trots att riksdagen 2003 antog regler som säger att alla politikområden, inklusive handel, ska främja mänskliga rättigheter.

Politiskt har statsminister Reinfeldt och Sverige inga problem med att fördöma regimen i Libyen.

På vilket sätt exporten till Libyen främjar försvaret av demokrati och frihet i landet är oklart.