”Regeringen struntar i vitas problem”

Wolfgang Hansson

Både kåkstäderna och ojämlikheten växer

Eländet började när Louis, 28, fick sparken från ­jobbet för att han är vit.

Familjen kunde inte längre betala hyran och förlorade sitt hem.

Nu bor de i en kåkstad för ­vita.

Träskjulet är inte ens 20 kvadratmeter stort. Här finns varken toalett eller rinnande vatten. ­Masonitskivorna som lappar ihop väggar på insidan har de målat för att öka trivseln.

Här bor Louis sedan nio månader tillbaka med sin fru och ­deras tre små barn.

20 år efter att de svarta tog över makten i Sydafrika är rollerna ombytta.

Under rasåtskillnadssystemet apartheid var det de vita som ­bestämde och fick alla fördelar. De hade jobb och hyfsad lön. Även många låginkomsttagare kunde leva ett bra liv. Allt det där har långsamt ändrats de senaste åren.

Antalet vita som lever i fattigdom växer stadigt. Nästan en tredjedel av afrikanderna, de ­infödda vita sydafrikanerna, ­klarar inte längre av att försörja sig.

ANC-regeringens politik är att i första hand ge jobb åt den ­svarta befolkningen. De enkla jobb som tidigare gick till vita låginkomsttagare går nu till svarta.

Bara svarta jobbar kvar

Louis, 28, arbetade på BMW utanför huvudstaden Pretoria. De svarta arbetarna började strejka för att få bättre betalt. ­Resultatet blev att alla de 23 vita anställda fick sparken medan de svarta fick vara kvar.

Lönen var inte särskilt bra, Louis tjänade 6 500 rand i månaden (ungefär 4 000 kronor), men den räckte för att kunna betala hyran på 3 000 rand och köpa mat till familjen. Några besparingar existerade inte. Så när lönen ­uteblev fanns det inga pengar till hyra.

Familjens enda alternativ var att flytta in i en av de nya vita ­kåkstäderna som vuxit upp de senaste åren på bondgårdarna runt Pretoria. På utsidan ser de något prydligare ut än de enklaste svarta kåkstäderna där husen lappats ihop av bitar av korrugerad plåt. Men inuti är det precis lika eländigt.

Kylan kommer på natten

Från taket i Louis familjs hus hänger en naken energilampa. Spånskivorna som utgör golv döljs nödtorftigt av en matta vars färg inte längre går att bestämma och där kanterna är på väg att lossna. I en plastbalja väntar den smutsiga disken på att tas till ett gemensamt skjul hundra meter från huset. Där finns rinnande vatten och enkla toaletter.

Utrymmet i träskjulet tas ­nästan helt upp av sängar.

Vintern är på väg i Sydafrika och redan går temperaturen ner till bara några plusgrader på ­nätterna.

– Det blir väldigt kallt inne i huset, säger hustrun Diane, 27.

– Bortsett från filtar har vi ­inget att värma oss med.

Hennes kropp skakar när hon hostar kraftigt och länge. Hon hostar ofta.

Dylan, 3, sitter på en plastbil. En av de leksaker de har fått via donationer. De har också fått en del vakuumförpackad mat. ­Louis pekar på bäst före datum på en kycklingrätt som gick ut 2009 men hustrun inflikar snabbt.

– Det är inga problem. Eftersom den är vakuumförpackad så är det inget fel på den.

Får hjälp med maten

Louis utför enklare underhållsarbeten på farmen. Det är ­familjens enda inkomst. Men det räcker eftersom hyran för ­skjulet är så låg och de får mat via hjälporganisationer. Han för­söker ­hitta ett nytt jobb men det är ­inte lätt.

– Den nuvarande regeringen verkar strunta i de vitas problem. Häromdagen när jag sökte jobb hos en firma sa den svarta chefen rent ut. Sorry, jag anställer bara svarta.

Diane tittar olyckligt på sina tre barn.

– Hur ska det bli för dem när de växer upp? Får inte heller de ­några jobb? Vi känner oss som andra klassens medborgare.

Ovana vid fattigdomen

Sydafrika har regler om positiv särbehandling som säger att statliga kontrakt bara får gå till företag som har en majoritet ­anställda som är svarta. Lagen har funnits länge men det är först de senaste fem åren som den ­börjat tillämpas fullt ut.

Ändå är det fortfarande många svarta som tvingas leva i svår ­fattigdom för att det inte finns tillräckligt med jobb. För dem har de alltid varit så men för de vita är det en helt ny erfarenhet att hamna i samhällets bottenskikt.

”Vi har mist allt”

I ett av de andra skjulen träffar vi Johan Fulscher, 52. Under 15 år jobbade han som polis. Sedan 13 år som säkerhetsvakt innan han fick sparken för att han inte var svart och då hamnade han i kåkstaden.

– Förut levde min hustru och jag ett bekvämt liv. Nu har vi mist allt.

Han ler hjälplöst och avslöjar att det inte finns några pengar för tandläkarbesök.

– De vita är i minoritet, säger han.

– Vi kommer alltid att bli nedröstade. De första åren under Nelson Mandela var allt okej men sedan dess har det stadigt blivit sämre.

Anton Smith från hjälporganisationen Solidaritet kör oss runt bland den vita misären. Han ­menar att problemet växt lavinartat de senaste åren.

Mellan 600 000 och 800 000 vita kan inte längre försörja sig. Den vita fattigdomen har exploderat.

Framtiden?

Louis rycker hjälplöst på axlarna.

– Det beror på vem som styr. Med Jacob Zuma lär det inte bli bättre.