”Ställningskriget fortsätter”
KIEV. Svart rök väller upp från bildäck som demonstranterna satt eld på och skymmer sikten för kravallpoliserna som står ett 50-tal meter bort med hjälmarna på och sköldarna höjda.
Vi står vid barrikaderna som utgör frontlinjen i det som blivit ett krig mellan regimen och halva ukrainska folket.
En arkitektstudent som står intill mig klädd i hjälm och andningsmask sveper med blicken över den dramatiska scenen.
– För två dagar sedan var det lugnt och frifullt här, säger Tarass, 20. Nu råder som du kan se fullt krig. Jag tror president Janukovitj kommer att ge polisen order att rensa torget. Det är bara en tidfråga innan de anfaller.
Gårdagens massiva våld då ett 15-tal oppositionella dödades men också ett antal poliser, har fått demonstranterna att förlora all tro på att en fredlig uppgörelse är möjlig.
Bakom mig bänder en medelålders man utrustad med kofot bort gatstenar från det som en gång utgjorde Självständighetstorgets beläggning. Nu får stenarna i stället tjänstgöra som ammunition mot polisen.
Bredvid honom tar andra människor stenarna och bearbetar dem med små släggor så att de delas i mindre bitar. Stenflisorna yr i rökbemängda luften. Delar av torget har förvandlats till en grusplan.
Stenarna lastas i säckar och bärs fram till "fronten".
När talarna och musiken för någon minut tystnar från den stora scen som är placerad mitt på torget och som utgör hjärtat i oppositionens ockupation, så sprider sig en olycksbådande tystnad över området. För en stund är hammarslagen från hundratals människor som spräcker sten det enda som hörs.
Plötsligt bryts det relativa lugnet av att maskerade och hjälmförsedda demonstranter som står närmast barrikaderna börjar kasta sten mot kravallpolisen. Samtidigt som de ropar slagord på ukrainska.
Svaret dröjer mindre än en minut. När chockgranaterna briserar framför barrikaderna hörs en kraftig smäll och jag känner vibrationerna i kroppen.
Genom den svarta röken ser jag då och då kravallpolisen som i flerdubbla led omringat torget på två sidor. Just nu gör de inga försök att storma Maidan, som lokalbefolkningen kallar torget. Torget behärskas fortfarande av oppositionen. Folk kan enkelt ta sig in och ut från torget från åtminstone två håll.
Polisen blockerar de gator som leder upp till parlamentet, ministerrådet och presidentpalatset. En taktik för att försöka hindra demonstranterna att marschera dit. Det var vad som utlöste det dödliga våldet under gårdagen.
Lågorna som under natten slickade fasaden på oppositionens högkvarter på ena sidan av torget har ersatts av en sotig fasad med tomma, gapande hål där det igår satt fönsterrutor. En ensam brandspruta försöker halvhjärtat släcka de bränder som fortfarande pågår inne i stenbyggnaden.
I det som för några dagar sedan var en plantering på Maidans ovansida står 23-åriga Maria och gräver upp jord med en spade. Jord som hon häller i jutesäckar. Många andra runtom henne gör samma sak.
Urskuldande slår hon ut med händerna.
– Det är sorgligt att vi tvingas förstöra det fina torget men vi måste bygga barrikader som kan stoppa polisen. Det här är det enda vi har att tillgå. Vi kämpar för Ukrainas självständighet.
Hon representerar den halva av ukrainska folket som vill att landet ska blicka mot EU istället för mot Ryssland.
I sin moderiktiga röda täckjacka och stora vita pärlörhängen ser hon mer ut som en partybrud än våldsbenägen demonstrant.
– Jag är musikstudent, berättar hon. I normala fall sitter jag och spelar Chopin och Bach. Men när jag hörde talas om regimens brutala attacker mot demonstranterna i går kände jag att jag var tvungen att komma hit och hjälpa till.
Hon är en av de många som under morgonen kommit med tåg från staden Lviv i västra Ukraina för att försvara Självständighetstorget i Kiev.
Under skrik och rop startar stenkastningen på nytt. Följt av tunga smällar från chockgranater.
Ställningskriget fortsätter. Frågan är hur länge det kan hålla på.