Bussresan - en lockelse i sig

När ni läser det här befinner jag mig kanske i en skidbacke, men mer troligt i sällskap av kriminellt usla coverband på after skin och kraftigt överbetalda fatöl. Är jag i snön värker det i knän och benhinnor, och darrar i det som en gång var muskler, ty sport är inte längre min starkaste gren.

Inte för att det någonsin har varit det, men år efter år har jag ändå hängt med på den där skidtrippen till Norge – trots att den personliga åkutvecklingskurvan gått brantare neråt än backarna.

Så vad är det då som lockar, när de norska priserna är lika hiskeliga som coverbanden och åkningen går sämre och sämre?

Jag skulle kunna svara bubbelbadet i lägenheten, bastun eller att mat och vin blir så jäkla mycket godare efter en dag utomhus och framför en brasa. För det spelar så klart också in.

Men till skillnad från vad alla andra på jordklotet anser så utgör själva bussresan kanske den starkaste lockelsen av alla.

En hel jäkla arbetsdag, inklusive lite övertid, där man helt ostörd får tid att botanisera bland all musik som inte hunnits med tidigare – medan fjordar far förbi utanför fönstret.

Gott om tid att förbereda introtävlingen som är ett måste när vi vid midnatt slutligen är framme. Och den här gången ska jag inte vara så kaxig att jag förutsätter att ingen kommer att kunna svaren, och riskera att ännu en gång åka dit på nästa års ostbricka för tusen spänn.

Nästa vecka, efter skidhelgen, väntar mitt nya liv. Då ska jag börja sporta på riktigt. Äntligen kommer Wii Fitness, med den lilla balansbrädan, till hushållet och det där med att röra sig känns plötsligt inte lika avlägset längre.

Men jag tänker inte slå vad om tusen spänn, där heller. Det kan lika gärna bli som med alla dansmattor som samlar damm i hyllorna hemma.