”Politikerna ser gärna till att svara på mina frågor, så mycket vet jag”

Staffan Dickson

Lena Mellin går balansgång i maktens korridorer.

Å ena sidan kan hon inte tänka sig att rösta i ett riksdagsval.

Å andra sidan kan hon låta sig bjudas på privata middagar hos statsministern.

– Middagarna med Persson var jättebra. Jag hade användning av det han berättade ett år framöver, säger hon.

Du har arbetat på Aftonbladet sen 1979. Vad gör att du inte tappar engagemanget?

– För mig är det förmodligen världens bästa jobb, jag kan inte tänka mig något bättre. Det är jätteroligt att gå till jobbet, jag har roligt när jag här och jag lär mig oerhört mycket nästan varje dag. Det är en otrolig förmån att ha ett sånt arbete.

Stämmer det att du sover med mobilen under kudden för att hålla koll på aftonbladet.se?

– Nej, bara när jag är etikansvarig, annars gör jag inte det. Så det är bara varannan vecka.

Har du aldrig haft lust att själv bli politiskt aktiv?

– Nej, jag har aldrig haft nåt intresse av det. Jag röstar inte ens.

Varför inte?

– Det skulle kännas som att jag gick runt och smyghöll på någon medan jag jobbade. Jag har faktiskt svårt att förstå kollegor till mig som röstar.

Är det många spekulationer om din politiska läggning?

– Ja, när läsarna hör av sig kan jag vara allt från jävla socialistsvin till borgarbracka.

Vad har du för relation till läsarna?

– Jag gillar våra läsare. De hör av sig mycket, i de flesta fall är det väldigt roligt. Jag får till och med pappersbrev. Många gånger får jag veta saker som jag inte visste och som kan hjälpa mig i arbetet.

– Jag har inget problem med att få kritik heller. Jag har aldrig varit en anhängare av att alla ska tycka likadant. Men sen finns det såklart de som bara vräker ur sig, som närmast erupterar, men den kritiken tar jag inte till mig.

Vilken är din största styrka som politisk reporter?

– Att jag har näsa för vad som är på gång.

Hur har du skaffat dig den?

– Jag pratar med folk, läser tidningar och bloggar.

Hur är din relation till politikerna du bevakar?

– Bra. Men den är inte vänskaplig, vi har en yrkesmässig relation.

Men ses ni i mer informella sammanhang?

– Göran Persson och jag åt middag några gånger. Jag tar ju aldrig initiativ till sånt, men han bjöd mig till Sagerska. Jag har även käkat middag med Maud Olofsson på en helt vanlig restaurang.

Har de någon agenda när de vill ses?

– Självklart. De vill väl lite pumpa en på information. Men sen vill de även berätta saker off the record. Det är oftast då man verkligen får veta saker. Middagarna med Persson var jättebra. Jag hade användning för det han berättade ett år framöver.

Hur ställer du dig i allmänhet till off the record-samtal?

– Persson var ovanlig på så sätt att han var partiledare och gjorde så, det är vanligare att deras medarbetare vill prata vid sidan av. Då tackar jag aldrig nej.

Upplevde du Persson som bufflig?

– Ja, det var han. Fast jag tyckte inte att han var svårhanterligt bufflig. Så länge man svarade med samma mynt tyckte jag oftast att det var roligt.

Tror du att du kan upplevas som bufflig?

– Kanske om du frågar just Persson. Av nån underlig anledning älskar Socialdemokraterna att ha presskonferenser med partiledaren i mitten, och pressen i en stor klunga runt omkring. Hamnar man då långt bak eller ute på flajen hör man ingenting.

– På en partikongress i Malmö blev jag skitsur och gick och satte mig för att jobba vid nåt bord. Då kom plötsligt Persson förbi. Han försökte vara snäll, men då var jag så jävla arg att jag snäste av honom. Så han gick, stackarn.

Händer det att folk blir rädda för dig?

– Thomas Bodström skrev i sin bok att mina artiklar sprider sig som ringar på vattnet och att det gör folk nervösa. Jag vet inte om han har rätt, det kanske är så. Men politikerna ser gärna till att svara på mina frågor, så mycket vet jag.