Samiska kvarlevor fortsatt en brännande fråga

helskärm

I augusti sker det största enskilda återbördandet av mänskliga kvarlevor i Sveriges historia – då kvarlevor från 25 personer ska återlämnas till sin ursprungliga viloplats i Lycksele.

En efterlängtad händelse för samiska företrädare, som tycker att Sveriges agerande lämnar mycket övrigt att önska.

Återlämnandet – även kallat repatriering – kommer att ska på urfolkens dag den 9 augusti. Kvarlevorna från de 25 individerna fördes bort från Lycksele gamla kyrkogård under utgrävningar 1950. Repatrieringen, som har fått bidrag från Statens kulturråd, är ett samarbete mellan bland annat Svenska kyrkan, Lycksele kommun, Västerbottens museum och Lycksele samiska förening.

Men ännu finns det mänskliga kvarlevor efter samer på elva statliga museer i Sverige, kvarlevor som bland annat samlats in genom utgrävningar, gravplundringar och byteshandel under 1800- och 1900-talet. Ofta har det skett i rasbiologins namn.

För tolv år sedan beslutade Sametinget att kräva ett återlämnande av samtliga kvarlevor till Sápmi och det samiska folket.

Sedan dess har det inte hänt särskilt mycket, tycker Mikael Jakobsson, ordförande i Sametingets etiska råd.

– Förståelsen för frågan har börjat öka, men hittills har det verkat som att museerna helst har velat behålla dem. Man har sett dem som föremål, inte som de människor de en gång var.

Kräver politiskt ansvarstagande

I juni skrev han en debattartikel i Dagens Nyheter , tillsammans med ärkebiskop Antje Jackelén och Ingrid Inga, Samiska rådets ordförande i Svenska kyrkan, där de kritiserade Sveriges agerande i frågan.

Det är respektive museum som måste fatta beslut vid varje fall av återförande av kvarlevor men det krävs politiskt ansvarstagande för att det ska kunna ske strukturerat, skriver de i artikeln.

– Man blir ju eftertänksam när man ser hur andra urfolks kvarlevor lämnas tillbaka men inte samernas. Men på hemmaplan blir intressekonflikterna naturligtvis mer brännande, säger Antje Jackelén.

Mikael Jakobsson anser inte att samernas begäran om repatriering har behandlats lika bra som krav från Nordamerika och Australien.

– När vi från samiskt håll har ställt kraven har man varit ganska oförstående, framför allt för hur det ska gå till och vem som ska stå för kostnaderna. För det kan inte vara så att vi ska betala för att få tillbaka vad som har tagits ifrån oss.

Ingrid Inga instämmer, ansvaret för återförande av kvarlevor kan inte vältras över på samerna, säger hon.

– Det politiska ansvaret för att repatriering kan genomföras ligger på nationell nivå hos regeringen.

Inväntar regeringsuppdrag

Nästa år ska Riksantikvarieämbetet redovisa ett regeringsuppdrag som ska ge vägledning för museernas arbete med mänskliga kvarlevor. Det är nu den viktigaste insatsen som sker i processen kring återlämnandet av samiska kvarlevor, enligt Helene Öberg, statssekreterare hos kulturminister Amanda Lind (MP).

– Det är där kompetensen finns och vi kommer inte att föregå det arbetet.

TT: Vad anser ni om kritiken att allt för lite har skett sedan Sametingets krav på återlämning 2007?

– Jag kan svara på vad denna regering gör. Vi har gett det här uppdraget till Riksantikvarieämbetet. Vi har också öppnat för en sannings- och försoningskommission, för kvarlevorna är en del av en större berättelse om hur staten har utsatt samerna för kränkningar under många år. Den frågan är vi politiskt beredda att ta itu med nu.

Det är först 2019 som regeringen har öppnat för en sådan kommission.

– Så det är klart det finns politiker man kan fråga om varför det inte skett tidigare. Den här regeringen tar stora kliv framåt nu och vi förstår vårt ansvar, säger Helene Öberg.

"Svåra frågor"

TT: Har samernas krav behandlats annorlunda än krav från andra urfolk?

– Det finns också internationell kritik mot hur Sverige har jobbat med repatriering. Det gör inte saken bättre eller sämre, men det är svåra frågor. Nu har vi ambitionen att det ska göras så bra som möjligt. Utgångspunkten är att alla kvarlevor ska återbegravas.