”Mina skjortor köper jag själv”

Lena Mellin

Stefan Löfven om sitt första år som S-ledare, det hemliga mötet med Fredrik Reinfeldt och varför han vägrar stajling

Stefan Löfven vägrar att bli stajlad.

Medarbetarna har försökt klä upp honom men stött på patrull.

– Jag sade att jag faktiskt har egna skjortor. Jag köper mina kläder själv och det tänker jag fortsätta med, ­säger S-ledaren.

Nästa söndag firar Stefan Löfven ettårsjubileum som partiledare. Utan en enda minuts erfarenhet av toppolitiken valdes han till Socialdemokraternas ­tionde partiledare genom tiderna. Parti­ledarbytet återställde lugnet i det krisdrabbade partiet. Långsamt har opinionssiffrorna letat sig upp och ligger nu ett par procent över valresultatet.

Beskriv det här året.

– Det har varit intensivt, väldigt ­intressant och roligt.

Vilken är den största förändringen för dig personligen?

– Du är mer påpassad, rörelsefriheten är mer begränsad med alla säkerhetsarrangemang. Det är den stora personliga skillnaden.

– Det var hårt jobb att vara förbundsordförande också men här är det ett bredare fält man ska ha grepp om. Så det är intensivare på det sättet, korta intensiva pass om olika saker. Det är en annan stor skillnad.

Är det något som skrämt dig, tonen i politiken kan vara väldigt hård?

– Jag är van från verkstaden, det ­kunde vara lite hårt där också. Men även kärleksfullt. Jag upplever nog att det är ganska blandat i politiken också. Det finns också stunder när man har roligt även partiledarkolleger emellan, det finns en mänsklig sida också.

Du har bildat en ledningsgrupp med fyra personer. Det mytomspunna verkställande utskottet har tappat inflytande.

– Verkställande utskottet leder partiet. Men det är klart att även när verkställande utskottet inte är samlat ska partiet ledas. Och då tyckte jag att det var bra att ha en ledningsgrupp som förutom mig själv består av partisekreteraren (Carin Jämtin), den ekonomiska talespersonen (Magdalena Andersson) och gruppledaren i riksdagen (Mikael Damberg).

Inga sura miner?

– Nej, det är det inte.

Du verkar väldigt mån om att alla i kvartetten ska synas. Är det en bra strategi att tona ner dig själv?

– Jag har ingen strategi att tona ner mig. Men för att ta Magdalena som ­exempel, hon är skuggfinansminister och måste synas i den rollen.

– Jag tror på lagarbete helt enkelt. Men det är klart att partiledaren ska ­synas, så är det ju.

En partiledare måste vara känd för att lyckas. Hur gör du för att svenska folket ska bli bekant med dig?

– Jag deltar i seminarier och konferenser, Svenskt näringsliv, Lärarna och andra fackliga konferenser, ger tv-­intervjuer, tidningsintervjuer och så har jag varit sommarpratare. Det finns flera olika sätt.

Tror du att du är statsminister i oktober nästa år?

– Vi jobbar på det, så det är klart att jag måste tro på det. Men jag har full respekt för att det är väljarna som ­avgör. Man ska vara försiktig med att ta ut något i förskott, men jag har den möjligheten. Det tror jag absolut, annars skulle jag inte jobba med det här.

Vad är det första du gör då?

– Förutom det praktiska, regeringsbildning och så, så är det jobben. Vi ­prioriterar jobb och utbildning nu och det kommer vi att göra då också.

Du vill helst leda en S-regering. Hur ser det nästa bästa alternativet ut?

– Vad jag sagt är att vi återkommer med beskedet hur vi ser på regeringsbildningen.

Regeringen jobbar på att få till stånd en jobbpakt tillsammans med fack och ­arbetsgivare. Hur kommer det att påverka era relationer till LO?

– Det tror jag inte kommer att påverka. Vi har ju samma uppfattning i sak och jag förstår att LO driver förbundens medlemmars frågor oavsett vilken regering som sitter. Det var min filosofi också.

Under partiledardebatten i onsdags fick inte du vara med eftersom du inte sitter i riksdagen. Hur kändes det?

– Helst vill man ju vara där, man fungerar ju så. Men nu är det ett faktum att jag inte har plats i parlamentet och då tar gruppledaren Mikael Damberg ­partiledardebatterna och han fungerar ju hur bra som helst.

I april har Socialdemokraterna kongress och du väljs på riktigt till partiledare. Ska ni släppa några bomber?

– Om det blir bomber återstår att se. Men när behandlingen av förslagen till kongressen är färdig så kan vi börja prata om dem och gå på offensiven rejält.

Många uppfattar det som att Socialdemokraterna håller på att omorientera sig från undersköterskor, biträden och städerskor till sjuksköterskor, poliser och tandhygienister. Vad säger du om det?

– Nä, vi måste visa att alla grupper behövs. Jag noterar att Reinfeldt talar om samhällsbärarna, och då pratar han om poliserna och sjuksköterskorna. Men vilka är inte samhällsbärare?

Vad jag menade var att ni lämnar era traditionella väljare och vänder er mot medelklassen?

– Ett parti som vill komma till regeringsmakten måste visa att det är en bra företrädare för breda grupper i samhället. Oavsett om man är undersköterska, verkstadsarbetare, ingenjör eller läkare så ska man känna att man får en samhällsutveckling som är bra för mig.

I åtta år leddes Socialdemokraterna av en man medan LO:s ordförande var en kvinna. Under fyra år satt kvinnor på båda posterna. Nu är det två män. Är du rädd för att ni får en alltför gubbig framtoning?

– Det finns alltid en risk med en förgubbning. Man ska inte bortse från att det kan betraktas så. Därför är det ännu viktigare för oss att visa att båda ­organisationerna står för väldigt tydlig jämställdhetspolitik, att det är en av våra hörnpelare.

Hur ser dina kontakter med Fredrik Reinfeldt ut?

– Vi har träffats en gång på tu man hand och haft något telefonsamtal och någon sms-kontakt. Jag skulle önska ­lite till, kanske.

Varför det?

– Jag pratade om Saab med förre ­moderatledaren Bo Lundgren, nu avgående chef för Riksgälden. Han berättade att han och Göran Persson hade samtal till och från, statsministern och oppositionsledaren träffades ibland för att hålla kontakt och informera varandra. Det tyckte han var bra och det tycker jag också att det verkar vara.

Du får väl bjuda in honom?

– Jag gjorde ju det. Vi fick till ett ­samtal i våras och det var ett bra samtal. Jag har ingen dålig relation till ­Fredrik Reinfeldt.

– Men jag bjöd också in de andra ­borgerliga partiledarna. Det behöver inte vara någon skarp politisk debatt utan man sitter ner, testar några olika frågor och lär känna varandra. Men det fanns inget intresse från deras sida.

Det blev inget möte?

– Jag fick inte ens ett svar. Det tycker jag är lite synd.

Du kommer från en värld där man ­söker samförstånd. Men i politiken gör man inte det, där överbetonar man snarare skillnaderna?

– Även i politiken söks det samförstånd även om det är mer konflikter här, man skapar konflikter därför att man tävlar om väljarna. Det är spelets regler. Men för mig innebär det inte att jag ­inte skulle kunna sitta ner med en partiledarkollega och föra ett samtal om samhällsfrågor. Jag får inte det att gå ihop.

Du bor fortfarande kvar i din hyrestvåa i Stockholms innerstad. Hur går jakten på en större lägenhet?

– Vi håller på.

Är det så svårt?

– Det är mycket som ska uppfyllas. Integritet, säkerhet och så ska vi naturligtvis trivas.

Hur ser dina kontakter med dina ­företrädare Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin ut?

– Jag har god kontakt med alla vågar jag påstå. Sedan blir det mer eller mindre under olika tider. Ibland ringer jag dem när jag behöver råd. Jag träffade senast Göran Persson veckan före jul.

Vad pratade ni om?

– Gott och blandat.

Har du stajlat dig?

– De försökte i början, men det var ­lite svårt. Jag är inte den typen av person. Det skulle prövas skjortor till olika evenemang. Men då sa jag att jag har faktiskt egna skjortor. Jag köper mina kläder själv och det tänker jag fortsätta med.

I ett år har du lovat att din företrädare Håkan Juholt ska få ett viktigt uppdrag. Varför tar det så lång tid?

– Det är delvis saker som ligger utanför min kontroll som gjort att det tagit alldeles för lång tid. Nu har vi en lösning på gång, den ligger inte långt bort.

Nu ska jag helt fräckt stjäla en fråga från min kollega Fredrik Virtanen. Vad är det första du skulle fråga Gud om du kom till himlen?

– När kommer Ulla?

Här är min dag

05.00 Dusch, ­rakning och grötfrukost. Sedan kaffe med morgontidningar och morgon-tv. Gärna en dos BBC om jag hinner.

07.00 Kommer till kontoret, ­gillar att få en stund för inläsning, svara på mejl innan mötena.

08.30 Möte med politiska ledningsgruppen samt stabs-, kansli- och presschef. Går igenom det poli­tiska läget.

09.30 Skriver på ett tal som jag ska hålla i Stockholms synagoga på Förintelsens minnesdag 27 januari.

11.30 Lunch på ­Hubertus ­intill Centralbadet. De har bra husmanskost, trevlig personal och kollektivavtal.

13.00 Möte med Magdalena Andersson.

14.00 Intervjuer inför ettårsdagen som partiledare.

15.00 En kopp ­kaffe i pentryt på kansliet, fler möten.

17.00 Deltar på riksdagens mottagning för den diplomatiska kåren.

19.00 I idealfallet hinner jag äta middag hemma med ­Ulla. Men oftast blir det jobb till sent på kvällen. På en ledig kväll går jag gärna på bio eller teater. Eller kollar på elitseriehockey eller ”På spåret” hemma.

23.00 Försöker släcka ­lampan relativt tidigt. Jag är en morgonmänniska och sover alltid gott.

Det här är jag

helskärm

Namn: Kjell Stefan ­Löfven.

Ålder: 55.

Yrke: Partiledare (S).

Bostad: Hyrestvåa i Stockholms innerstad, fritidshus vid havet ­söder om Örnsköldsvik.

Familj: Hustrun Ulla, två bonusbarn och ­deras tre barn.

Inkomst: 116 600 ­kronor (dubbelt riksdagsarvode).

Karriär: Svetsare på Hägglunds i Örnsköldsvik. Lång facklig karriär som avsluta­des med sex år som ordförande i IF Metall.

Aktuell: Firar ettårsjubileum som parti­ledare nästa söndag.