Lång väg kvar
Wolfgang Hansson: Vad som helst kan hända innan Egypten har blivit en demokrati
Äntligen! Äntligen fattade karln att det var dags att gå.
När jag ser tv-bilderna på glädjen i Egypten tänker jag på Berlinmurens fall.
Någon mur finns inte att hacka sönder i Kairo, men det är samma förlösande känsla av frihet.
Samma rusiga lycka, samma overklighet.
11 februari 2011 – 9 november 1989.
Två datum som för alltid är inristade i världshistorien.
Berlinmurens fall innebar dödsstöten för den kommunistiska ideologin och en ny världsordning.
Revolten i Egypten kan visa sig lika betydelsefull. Oppositionen i grannländerna lär få blodad tand efter de fantastiska scenerna på Kairos gator.
Först Tunisien, sedan Egypten. Vilket blir det tredje arablandet att störta sin diktator? Algeriet, Jordanien, Jemen – i alla länderna har det varit demonstrationer. Chansen att den ungdomliga demokrativågen rullar vidare över Nordafrika och Mellanöstern har ökat efter det egyptiska folkets seger.
Det är inte ofta man känner glädje över att militären tar över makten i ett land men i Egyptens fall är det svårt att göra något annat. När slutet kom var det nästan lika överraskande som öppningen av Berlinmuren.
Så sent som i förrgår kändes det som den otroligt sege Mubarak skulle lyckas hänga sig kvar. Han verkade totalt lomhörd inför folkets krav. Inbäddad i sin egen självbild av en stor ledare – inte en diktator.
Om han till slut fattade beslutet om att avgå frivilligt, eller om militären tvingade honom, vet vi inte än. Men jag lutar åt det senare. I praktiken ser det ut som en militärkupp. När generalerna såg folkets ilskna reaktion på presidentens tal i förrgår insåg de att någon ordnad övergång till demokrati knappast var möjlig med Mubarak kvar i någon form av maktposition.
Diktatorn var på väg att föra landet ännu närmare avgrunden.
Möjligen anar man även en knuff från USA i bakgrunden. Även om Mubarak bedyrade att han inte ger efter för utländska påtryckningar är militären rätt beroende av de tio miljarder kronor de får i bistånd från USA varje år.
Efter en så här historisk händelse vill jag egentligen inte kasta smolk i glädjebägaren. Men det kommer en dag i morgon också.
Även om militären lovat att de ska se till att det hålls demokratiska val och folket verkar känna stort förtroende för generalerna så är det svårt att veta hur Egypten kommer att styras den närmaste tiden. Vicepresident Suleiman – en av Mubaraks handgångna män – är ansvarig för år av tortyr och förtryck. Han är inte den ende i Mubaraks inre krets som sannolikt kommer att ha en roll i övergångsstyret.
Något som är svårt att inte känna oro inför. Innan en demokratisk regering finns på plats kan egentligen vad som helst hända.
Den avgörande skillnaden med Mubarak borta är att förhandlingarna mellan demokratiaktivisterna och de styrande nu kan komma i gång på allvar. Det måste skrivas en ny konstitution som reglerar hur det framtida demokratiska Egypten ska se ut. Garantier mot valfusk måste införas. Undantagslagarna som gällt sedan 1981 avskaffas.
Egyptiska folket har störtat en diktator men det är bara första steget. Till verklig demokrati är det långt kvar.
Men nu är det fest.