Det hopplösa fallet

Han kallas ”idiot”, får stryk och böter – ändå fortsätter Jimmy Jump att provocera

Han är ruinerad och hans föräldrar har tvingats fly sin hemby.

Så varför ler Jaume Marquet i Cot när han bärs bort efter ännu en av sina attacker?

Det är VM-final för en vecka sedan och Jaume Marquet i Cot har ont i käften.

Sekunderna tidigare har han satt fart ut på planen, kastat sig förbi vakterna och börjat springa mot VM-pokalen.

En rak höger från en funktionär blir slutet.

Bilden av när han bärs ut från arenan kommer snart att kablas ut över världen.

Det är en bild av en fångad man, men Jaume Marquet i Cot känner sig fri.

Han vet att alla blickar riktar sig mot honom. I hans ansikte sprider sig ett nästan saligt leende.

”En speciell känsla”

På bara några år har Jaume Marquet i Cot gått från en okänd spansk fotbollsälskare till löpsedelsstoff över hela världen.

Jaume Marquet i Cot är ”Jimmy Jump”. Han är ”idioten” som förstör. ”Galningen” som borde spärras in.

Så varför gör han det?

En 35-årig bostadsmäklare som sällan missar en söndagsmiddag med sina föräldrar, varför känner han detta behov?

Jaume var tio år första gången han fick den frågan.

Under ett turistbesök i Vatikanen hade han smitit från sin

familj. Sprungit längs de långa

gatorna, viftat med armarna.

Även den gången var det vakter som satte stopp.

– Varför gjorde du det? frågade hans pappa Domingo senare.

– Jag kände en speciell känsla, blev svaret.

Än i dag låter det likadant. Jag gör det för friheten, för att sprida glädje, brukar Jaume förklara i intervjuer.

Men kanske finns det ett annat svar i den lilla katalanska byn Sant Quirze del Vallès, i Spanien.

Jaume var 14 år när familjen flyttade dit. Ett bråkigt barn, alltid upprorisk mot auktoriteter. Han drogs till teater och skådespel och drömde om de stora scenerna. Var en entusiastisk besökare vid byns auditioner, men fick alltid nobben. Alltid: Tack, men nej tack.

Men Jaume gav inte upp. Snart fann han en ny arena.

Ända sedan barnsben hade han färgats av sin pappa Domingos politiska engagemang.

I ett litet parti i byn togs han emot med öppna armar. 23 år gammal utsågs han till borgmästarkandidat.

Uppdraget skulle ta honom till toppen.

I sin vision skulle han ”förändra byns demokratiska historia”. På nätterna tapetserade han gatorna med valplakat. När en bybo hotade att slita ned dem ska Jaume svarat:

– Det skiter väl jag i. Jag har hela natten på mig och oändligt med plakat.

Återigen, samma entusiasm. Samma nederlag.

Jaume fick 68 röster i valet och partiet försvann ut i periferin.

Kanske var det där hans nya bana föddes. Med två krossade drömmar i ryggen.

Han har själv berättat om sin längtan efter kändisskap. Att det finns tre sätt att gå tillväga.

– Ett är på egna meriter, det är väldigt svårt för mig. Det andra är om jag ligger med en känd kvinna och säljer den storyn till skvallerpressen.

Och så det tredje:

– Att jobba väldigt hårt på att visa sig mycket. Det är det jag gör.

Började på 90-talet

Han kallar sig ”hoppare” och ser Jimmy Jump som ett artistnamn. De första aktionerna gjorde han i slutet av 90-talet. Några år senare blev han en världsnyhet.

Under fotbolls-EM 2004 sprang Jaume in på planen och kastade en flagga från favoritlaget FC Barcelona i ansiktet på den portugisiske lagkaptenen Luis Figo, som fyra år tidigare bytt till ärkefienden Real Madrid.

– Hela världen såg mig, har

Jaume berättat.

Sedan dess har ”hoppen” blivit fler, evenemangen större och planeringen mer omfattande.

Inför fotbolls-VM förra helgen ska Jaume ha tränat bergsklättring för att komma i form.

Han har bluffat till sig pressackrediteringar för att kunna röra sig friare på arenorna och även försökt smita in som kameraman.

Det senare tillvägagångssättet använde han i Oslo i maj i år.

Då hoppade Jaume upp på scenen under det spanska bidraget i Eurovision song contest. Innan vakterna satte stopp hade 125 miljoner människor sett honom stå på scenen, viftandes med armarna.

Straffet för ”attacken” landade på 18 000 kronor.

Det är baksidan av drömmen.

Jaume säger sig vara ruinerad av böter, vissa så höga som en halv miljon kronor. Han finansierar sitt ”hoppande” genom att sälja t-shirts och uppmanar fans att lämna donationer. Många ställer upp. I Oslo beslutade sig en norsk affärsman att stå för notan. Han sa sig ha följt Jimmy Jump i flera år.

Så när är Jaume Marquet i Cot nöjd? När slocknar törsten efter uppmärksamhet?

Enligt vännen Alex Sola kan aktionen mot VM-finalen för en vecka sedan ha varit den sista.

Symboliskt kanske Jimmy Jump dog av det där knytnävslaget.

Men Jaume Marquet i Cot lever. Det gör även hans pappa Domingo.

”Ämnet är tabu”

För en tid sedan flyttade han och Jaumes mamma till en by i Tarragona, för att fly sin sons skamfilade rykte.

På söndagar brukar Jaume

åka dit från sitt hem i Barcelona för att äta middag med föräldrarna.

– Men det är flera år sedan jag pratade med min son om de här hoppen. Ämnet är tabu, säger

Domingo Marquet i Cot.

Han har fortfarande aldrig fått en konkret förklaring på frågan: Varför?

Svaret är alltid det samma som den där dagen i Vatikanen för 25 år sedan.

– Han känner en särskild känsla, säger Domingo.

– En känsla han inte kan återberätta.