Hon blev herre – över sin man
Publicerad 2012-03-29
DADIMOS. Det är möte med byäldste.
Men bland männen, som traditionellt fört byns talan, bryts ljudet av mörka röster plötsligt av ett ljust klingande skratt.
Tuba Yaya, 40, har gjort entré i en gnistrande turkos klänning.
– Jag har lika stor rätt som männen att vara här, säger hon och sätter sig.
Hon sticker ut i mängden.
Den klarlila sjalen täcker halva hennes kropp, men klänningen under fullständigt skiner i solljuset. Hon drar med fingret över det månformade mönstret och nickar gillande åt berömmet.
– Ja, visst är den fin? Jag har betalat den själv. Två gånger per år unnar jag mig ett nytt klädesplagg.
Köpte kaffe
Tuba Yaya är en av 374 kvinnor i Dadimos som tagit mikrolån från Svenska kyrkan, pengar som kvinnorna får disponera över fritt.
Hon lånade 700 etiopiska birr, 280 svenska kronor, och promenerade två och en halv timme till staden Goro.
Där köpte hon köpte kaffe och socker som hon sålde till andra i byn.
När den sista påsen var slut hade Tuba Yaya kvar 1 000 birr i vinst. För pengarna köpte hon hönor och en kviga, vars ägg och mjölk gör att hon nu tjänar mellan 20 och 30 kronor i veckan. Mer än maken, lantbrukaren Mama Reshida.
– Mina föräldrar sålde mig till honom när jag var 14. I 20 år lydde jag allt han sa. Men nu tjänar jag mest i familjen. Jag bestämmer. I början tyckte han att det var jobbigt, men nu är han stolt. Vi respekterar äntligen varandra.
”Första skolflickan i familjen”
I den närliggande byn Waltai Mana har ett knappt hundratal nappat på erbjudandet. En av dem är 20-åriga Maria Malia, som kommer längs med vägen och bär på sonen Omaiya, 7 månader.
– Min man brukade bestämma, men nu är det jag som sköter ekonomin, säger hon.
Några hus bort tittar Moustaria, 4, blygt fram. Hon vet inte om det själv ännu, men hon kommer att bli den första flickan i sin familj som går i skolan, tack vare att hennes mamma inte längre behöver henne som arbetskraft.
– Min man var arg och skrek på mig när jag behövde köpa något, men nu säljer jag ägg och tjänar egna pengar. Det innebär att Moustaria inte behöver jobba lika mycket här hemma med att samla ved, utan kan gå i skolan, säger hennes mamma, Zara.
Hon säger att hon ser fram emot att Moustaria ska få lära sig saker. Räkna och läsa och skriva. Själv vet hon inte hur gammal hon är, men säger att hon borde vara lite över 20 år. Hon blev bortgift som liten flicka, och hennes äldsta son är åtta år gammal. Hon lägger en hand på Moustarias axel.
– Jag säger till henne varje dag att hon kan bli vad hon vill.
Födde ett barn om året - i 12 år
En lärdom som även Tuba Yaya fick, på en workshop i byn för sex år sedan.
– Då fick veta att jag är värd lika mycket som en man.
Hon tystnar.
– Det är ingen ide att titta bakåt i tiden och vara arg… men det är klart att det kan vara jobbigt när jag inser att jag inte alls hade behövt bli bortgift som 14-åring, eller könsstympas, eller föda ett barn om året i tolv års tid. Jag har vetat så lite. Jag trodde inte att jag förtjänade något.
Men nu vet hon, säger Tuba Yaya.
Och berättar att hon köpt en lyxvara för lite av pengarna hon tjänat.
– Jag köpte faktiskt en radio. Nu när jag vet att min åsikt spelar roll tycker jag att det är så roligt att veta saker. Jag vill tycka till om så mycket så möjligt. För att jag kan… och för att jag får.