Dagen då skräcken kom till byn

Johanna Frändén

”Vi flyttade från Paris för att slippa oroligheter”

DAMMARTIN-EN-GOËLE. Frankrike lägger sina blodigaste dygn i modern tid bakom sig.

I dag börjar jobbet för att hålla ihop ett land i sorg och stävja rädslan.

Men i ett litet samhälle nordöst om Paris kommer skotten från gisslandramat att eka länge.

Här är berättelsen om en dag som invånarna i Dammartin kommer att leva med resten av livet.

Några minuter efter klockan nio på torsdagsmorgonen kommer larmet om att de båda eftersökta bröderna Saïd och Chérif Kouachi finns i en lokal i ett industriområde fyra mil nordöst om Paris.

Vid den första vägspärren blir vi stoppade av en polis som säger att vi inte får åka vidare.

– Jag vet att ni är journalister och ert uppdrag är viktigt, men jag kan inte släppa förbi mer media, förklarar hon.

”Vi skakade hand”

Till slut får vi tips om en omväg, och några minuter senare står vi utanför ett bostadsområde någon kilometer från det tryckeri där bröderna Kouachi barrikaderat sig.

– Jag befann mig på området i morse när de kom. En av dem presenterade sig som polis och skakade hand med mig. Sedan sa han ”vi är inte här för att döda civila”, berättar en man på radion Det var inte förrän efter mötet som han förstod att han just skakat hand med Europas mest eftersökte man.

Ett stort medieuppbåd är på plats i Dammartin-en-Goële och även allmänheten har hittat hit.

– Vår son är bara tre år och i går sa han att han var rädd för ett monster som ska komma och skjuta honom, säger Camilla Johansson, som är från Alingsås men bor i Frankrike sedan tio år, i ett samhälle nära där vi befinner oss.

Minskade pådraget

Tre helikoptrar är fixerade med ett par hundra meters avstånd i den grådisiga januariluften ovanför oss och polisbilar med blåljus passerar i strid ström avspärrningen.

Men efter en dryg timme försvinner helikoptrarna och två ambulanser med sirener åker in på det avspärrade området.

– Det är över, säger en fransk journalist, något som ska visa sig vara dagens kanske största felprognos.

Fransk polis berättar senare att man velat minska pådraget för att inte stressa de båda gisslantagarna Kouachi.

En bit bort i samma samhälle har ett gäng journalister hittat en ännu bättre utsiktspost, några få hundra meter från den blå byggnad som hyser det tryckeri där Chérif och Saïd Kouachi befinner sig.

Det är lunchtid när larmet om ännu ett gisslandrama inne i Paris kommer. Polisen identifierar snabbt gärningsmannen som Amedy Coulibaly, 33-åringen som dagen före har skjutit en polis till döds i Montrouge i södra Paris.

”Ingen hörde av sig”

I Dammartin, några hundra meter från det blå tryckeriet, ligger också en förskola där oroliga föräldrar samlas för att ta hem sina barn.

– Vid 9.30 hörde vi vad som hände på nyheterna och att det var här i Dammartin. Ingen på skolan har hört av sig, men vi följde det i media. Jag längtar efter att få hämta min dotter nu, säger Issam, som tillsammans med sin fru Ikram och andra oroliga föräldrar samlats utanför skolan i väntan på besked.

– Det är oroligt i Paris. Vi flyttade därifrån och ut hit för att slippa oroligheter, men nu kommer det efter oss, säger Issam.

Det är antagligen alltid svårt att föreställa sig var ett gisslandrama ska utspela sig, men här, i den präktiga slumriga förorten, bland välansade häckar och prydliga små stenhus, är det nästan omöjligt. Därför blir kontrasten enorm när barnen evakueras till en buss eskorterad av ett trettiotal gendarmer, för att forslas till en idrottshall i närheten där föräldrarna får hämta dem.

Knall över nejden

Ett par timmar går och en och annan polisbuss rör sig i höjd med tryckeriet. Det börjar bli mörkt i Dammartin-en-Goële och många av det hundratal journalister på plats retirerar till sina bilar för att kontakta redaktioner och bestämma vad som blir nästa drag. Några börjar lämna området, för att försöka ta sig in till Porte de Vincennes i östra Paris där det andra gisslandramat pågår.

Då smäller det.

En hög knall hörs över nejden från tryckeriet och följs av en aggressiv salva med skott, varvat med ett tyngre läte från en chockgranat. I ungefär två minuter pågår vad som låter som ett fullskaligt skyttekrig inne i lokalen framför ögonen på oss.

– Nej, vad är det som händer?! Jag har min granne där borta, ropar en man bredvid mig.

Mardröm i modern tid

Efter någon minuts tystnad börjar skottsalvorna igen, en kortare intervall den här gången.

Sen är det över.

Tv-kameror är igång och i direktsändning, människor springer ut från sina hus och snart står det klart att de båda bröderna Kouachi har dödats av polis i byggnaden på andra sidan fältet, samtidigt som Amedy Coulibaly har gått samma öde till mötes inne i Paris.

– Jag kan inte säga att jag har varit rädd direkt, men min mamma jobbar på posten precis bredvid tryckeriet. Hon fick gå hem i morse, säger Clément Verité, 23, när gisslandramat är över.

Fransk insatspolis har satt stopp för landets värsta mardröm i modern tid, men fortfarande saknas nyckelpersoner kring gärningsmännen. Amedy Coulibalys flickvän Hayat Boumedienne ska vara på fri fot och möjligen tungt beväpnad.

”Vi är en nation”

I dag vaknade fransmännen med utmaningen att hålla ihop ett folk i en tid av terrorhot och rädsla.

På söndag anordnas en gigantisk marsch i hela Frankrike med anledning av terrorattentaten, där alla fransmän uppmanas att delta. Premiärminister Manuel Valls höll vid lunchtid på lördagen ett tal till alla fransmän:

– Vi får aldrig ge upp inför rädslan och terrorn. Jag vill att många deltar på söndag och visar att vi är en nation och inte en samling olika grupper. Frankrikes bästa svar är att vi mobiliserar oss tillsammans.