Läkare om dödshjälp: Handlar om säkerhet

helskärm

Målet om den man som dömts för dråp på sin svårt sjuka fru visar vilket omöjligt system vi har i dag, anser Barbro Westerholm (L), vars parti vill driva på frågan om aktiv dödshjälp.

Överläkaren Mikaela Luthman är emot, och säger att det är svårt att begränsa det till de fall man kan tycka är solklara.

En man i 60-årsåldern dömdes på måndagen till fängelse i 1,5 år för dråp på sin svårt sjuka fru i Kramfors kommun. Mannen som erkänt att han har gett sin fru en dödlig dos morfin nekar till brott. Fallet för tankarna till frågan om dödshjälp – en fråga som är aktuell i Sverige. Inte minst inom Liberalerna som vill tillsätta en utredning om aktiv dödshjälp och nyligen röstade ja till ett förslag om att driva på för en sådan.

Den liberala riksdagsledamoten Barbro Westerholm är en av de pådrivande.

– Domen visar vilket omöjligt system vi har i dag, säger hon.

– De skulle inte ha behövt hamna i den här situationen, utan hon skulle ha fått hjälp att avsluta sitt liv själv. Och hade hon inte kunnat ta preparatet själv då ska det också finnas ett regelverk för hur man går hennes vilja till mötes.

Det är dock oklart om kvinnan i Kramfors hade kunnat få dö även med ett system för aktiv dödshjälp. Där det är tillåtet med dödshjälp sker det under reglerade former.

Garantera frivillighet

Ett vanligt argument för att tillåta dödshjälp är bland annat att patienten ska få slippa lidande och upplevd värdighetsförlust. Barbro Westerholm tycker att det ska vara upp till varje enskild individ att bestämma över hur livets slutskede ska vara.

– Jag tycker att människor ska få bestämma om sina liv hela livsresan. De ska inte påtvingas ett smärtsamt döende där den palliativa vården inte förmår hjälpa dem tillräckligt.

Hon understryker att det är viktigt att det regleras väl.

– Vi måste ju garantera att det är frivilligt naturligtvis, och att det här ska gälla patienter som har begränsad tid kvar att leva och att det är en obotlig dödlig sjukdom det handlar om.

Barbro Westerholm anser att frågan är noga analyserad i de länder som tillåter dödshjälp. De säkraste systemen finns i de amerikanska delstaterna, säger hon. Där tillåts endast assisterat döende, något som säkrar att det är friviligt, menar Barbro Westerholm.

– Vi kan bygga på andra länders erfarenheter.

Dödshjälp är i dag tillåtet i bland annat Nederländerna, Belgien, Luxemburg och i ett antal amerikanska delstater.

Det finns två tillvägagångssätt vid dödshjälp – eutanasi och assisterat döende, enligt Statens medicinsk-etiska råd (Smer). Men inget av dem är tillåtet inom svensk sjukvård. Eutanasi kallas det när patientens läkare utför den handling som leder till patientens död. Om patienten själv utför den avgörande handlingen kallas det assisterat döende.

Säkerhetsfråga

Mikaela Luthman är överläkare på palliativt centrum vid Stockholms sjukhem. Hon är även delförfattare till en rapport om Oregonmodellen från den kristna stiftelsen och tankesmedjan Claphaminstitutet och har skrivit i den katolska tidskriften Signum om bland annat dödshjälp. Hon är kritisk till att tillåta dödshjälp.

– Det handlar framför allt om säkerhet. Det är oerhört svårt när man släppt det löst att begränsa det till de fall man kan tycka är solklara, det är väldigt lätt att glida över på fall som är betydligt mer svårbedömda.

– I Oregon är ett av kriterierna att personen i fråga ska ha högst sex månader kvar att leva. Det kan man sällan säga säkert.

De sista dagarna i livet kan vara mycket viktiga för patienten men också för anhörigas sorgeprocess och då riskerar dödshjälp att beröva dem denna viktiga tid, säger Luthman. Hon anser också att det inom den palliativa vården går att göra mycket för att lindra patienters lidande.

– Där menar jag som jobbar med lidande i livets slut att vi kan göra så otroligt mycket för att lindra det lidandet.

– Sedan har det visat sig i de länder där dödshjälp finns, i Oregon till exempel, så är det inte så att majoriteten får den på grund av sitt svåra lidande utan för att de inte vill vara en börda för omgivningen och/eller förlora sin autonomi, säger Luthman.