Svenska forskare löser smältgåtan i Antarktis

Nya mätningar precis vid den svårtillgängliga iskanten avslöjar hur de varma havsströmmarna uppför sig när de möter glaciären.

– Det här är viktigt för att kunna förutsäga glaciärernas framtid och havshöjningen, säger Anna Wåhlin, professor i oceanografi vid Göteborgs universitet.

Det har länge varit något av ett mysterium för forskarvärlden varför isen vid Antarktis inte smälter snabbare än den gör. Havsströmmarna för med sig tillräckligt mycket värme för att orsaka minst tre gånger så stor avsmältning.

Eftersom Antarktis spelar en avgörande roll för hur stor havshöjningen kan förväntas bli när klimatet förändras är det här en viktig pusselbit i forskarnas klimatmodeller. Vattnet som finns i kontinentens ismassor skulle kunna höja havsnivån i världshaven med flera meter.

Farliga mätningar

Nu har en svensk forskargrupp hittat förklaringen till smältmysteriet. Genom att analysera data från mätutrustning precis vid kanten av glaciären Getz i Västantarktis har de kunnat se att glaciärkantens tvära form skyddar isen mot de varma havsströmmarna.

– Iskanten är som en flera hundra meter brant vägg som sticker rakt ned i vattnet. För att strömmen ska komma in under isen måste vattnet tryckas ihop kraftigt, och det kräver så mycket energi att vattnet hellre följer iskanten, säger Anna Wåhlin, som har lett studien och är professor i oceanografi vid Göteborgs universitet.

Att placera mätutrustning så nära glaciärkanten är inte helt ofarligt, förklarar Anna Wåhlin. De enorma istungorna som skjuter ut i havet kan sticka upp mer än 100 meter ovanför vattenytan och kalvar ofta stora isberg. Dessutom rör de sig hela tiden.

– Det är dramatiskt att jobba där. Vi hade totalt fem mätriggar som mätte strömmen och temperaturen. Den närmaste låg ungefär 500 meter från kanten, säger Anna Wåhlin.

Strömmen leddes bort

När forskarna sammanställde resultaten, som publiceras i tidskriften Nature, såg de att bara 30 procent av havsströmmarna lyckades ta sig in under isen, där den stora avsmältningen sker. Dessutom bromsades vattnet in kraftigt, vilket också bidrog till att den potentiella avsmältningen minskade rejält.

– När vi räknade på det så lyckades vi för första gången få strömmarnas värmetransport att gå ihop med den faktiska avsmältningen som man hela tiden mäter med satelliter.

Hinner inte växa ikapp

Glaciärerna på Antarktis rör sig hela tiden långsamt mot havet, där de skjuter ut i vattnet och smälter bort. När systemet är i balans växer ismassan på land i samma takt som förlusten i havet, på grund av nederbörden. På den västra sidan minskar isen i ganska dramatisk takt, förklarar Anna Wåhlin. På andra sidan sker i stället en viss tillväxt. Men den sammantagna bilden av hela kontinenten är sedan ett par år tillbaka att Antarktis förlorar mer is än vad som hinner nybildas.

– Det har varit en långdragen debatt eftersom det inte är helt lätt att mäta; vi vet egentligen mer om månen än om Antarktis. Men nu är de flesta överens om att nettot är negativt, från att under lång tid ha varit positivt, säger Anna Wåhlin.

Vindarna mindre viktiga

En viktig slutsats av forskargruppens upptäckt om iskanternas betydelse är att avsmältningen inte påverkas så mycket av starkare vindar och havsströmmar som man tidigare har antagit. I stället spelar lågtryck en viktig roll, för de bidrar till att pumpa upp mer av det jämförelsevis varma vatten som finns djuphavet.

TT: Hur påverkar er studie bedömningen av den framtida havshöjningen?

– Det är så pass ny kunskap att vi inte har hunnit göra något scenario ännu. Men jag skulle gissa att man hamnar i det lägre spannet av dagens scenarier, säger Anna Wåhlin.

– Men den här skyddande mekanismen bygger ju på att iskanterna är intakta. Man kan ju undra vad som händer om de försvinner, tillägger hon.