’Ibland känns det väldigt ensamt’

Bo Holmberg berättar om saknaden efter Anna Lindh

Just denna dag.

Fem år av sorg. Fem år av saknad.

– Jag har blivit en blandning av en svag och stark människa. När jag behöver samla kraft sätter jag mig bredvid Annas fotografi, tänder ett ljus och talar med henne. Jag hör hennes röst som om hon var levande, säger Bo Holmberg, 66.

I tretton år var de man och hustru – tills ett mord skilde dem åt.

Anna Lindh, den av många uppskattade utrikesministern, skulle ta över ledarskapet i det socialdemokratiska partiet efter Göran Persson. Så var det planerat och så hade det blivit om inte en man hade stuckit en kniv i hennes kropp på ett varuhus mitt i Stockholm, bara ett stenkast från den plats där hennes politiska förebild, Olof Palme, sköts till döds 17 år tidigare.

Hade det blivit så? Din hustru partiledare, kanske statsminister och ett liv i Sagerska palatset?

Bo Holmberg smuttar på det varma kaffet, ett stänk av vemod i hans ögon.

– Ja, troligen. Anna var utsatt för ett väldigt tryck i partiet. Hon hade sagt ja ... lika säkert, tror jag, som att hon hade ringt sina två barn varje dag oavsett var hon befunnit sig i världen och vilka överheter hon än hade träffat. Hon var bara sån. Omtänksam, varm ... världens bästa mamma. Hon hade, som jag brukade säga, ett ben i utrikespolitiken och ett i stekpannan hemma i Nyköping.

”Jag hör hennes röst”

Hur har du klarat sorgen, saknaden?

– Genom att läsa ofta och mycket. I skönlitteraturen begriper man att man inte är ensam om problem och motgångar i livet. Den filosofiska litteraturen lär en att skilja på det goda och onda i tillvaron. När jag sitter ensam och funderar tänker jag ofta på Annas starka rättspatos, hon var besjälad av att kämpa för de svaga människorna och för deras lika värde. Det budskapet vill jag föra vidare i hennes anda.

– Vi talar om det, hon och jag, ibland. Jag hör hennes röst och ser hennes glöd i dom blåa ögonen. Ibland känns allting så overkligt, som om det hemska aldrig hade hänt.

Hur mycket tänker du på mannen som mördade Anna? Hatar du honom?

– Jag bestämde mig från början att tänka bort mördaren. Jag var aldrig närvarande vid rättegångarna. Att slippa se honom var ett sätt att orka gå vidare med livet, jag hade drunknat i bitterhet.

– Det är ingen tröst men jag är glad att mördaren fick fängelsestraff och inte hamnade på psyket. Jag har än i dag ingen aning om det fanns några avsikter eller om det var en slump att Anna kom i hans väg men det här luddiga begreppet ”allvarlig psykisk störning” känns ibland rent stötande. Det är inget tillräckligt utrett begrepp i den medicinska professionen, det är en sammanvägning av medicin, juridik och sunt förnuft som är för litet utrett i den svenska lagstiftningen. För många som begår denna typ av brott kommer undan för billigt.

”Vi gråter tillsammans”

Du blev ensam med era två söner, David och Filip. Hur klarar du det?

– Sönerna vill jag lämna utanför. Vi har våra stunder när vi gråter och tröstar varandra tillsammans. Men jag vill ha det som en fredad zon som jag inte vill prata om utåt, hur vi lever och så. Dom mår hyggligt, som jag själv. Det går upp och ner.

Lever du fortfarande ensam?

– Ja. Om jag har en ny kvinna eller inte vill jag heller inte tala om. Det har inte att göra med moral, ”att det inte passar sig”. Men det är en integritetsfråga som jag inte vill svara på offentligt.

Hur ensam är du?

– Ibland känns det väldigt ensamt. Det kanske också är så att har man varit statsråd och landshövding så har människor i min omgivning och som jag möter svårare för att närma sig. Jag kan känna så ibland när jag går och fikar eller rör mig i olika sammanhang, folk undviker mig. Det kanske handlar om rädsla. Jag själv är blyg, jag har svårt att sätta ord på känslor ... och då blir det ju ensamt.

– Det händer att jag sätter mig i kyrkan, lyssnar på musik och funderar på tillvaron, särskilt på fredagar. Kyrkorummets stillhet och lugn ger mig en inre kraft.

Vad tänker du helst på när det gäller Anna?

– Åh, så mycket ... Hennes skratt och omtanke om våra pojkar. Dom fanns i hennes medvetande i varje ögonblick.

– Våra intensiva pratstunder när vi lagade mat, vi pratade politik. Om vem som sa vad och om det var rätt eller fel ... Vi sladdrade och munhöggs på det där positiva sättet. Grälade gjorde vi sällan, vi var inte lagda åt det hållet.

”Mycket fantasi”

– Några minnen får mig att skratta, till exempel det när vi arrangerade tävlingar med goda vänner efter en middag hemmavid. Anna var duktig på det, hon plockade fram luftgevär och pilbågar och hade hur mycket fantasi som helst. Och sen hade hon prisutdelning med olika kommentarer till var och en. Priserna hade hon samlat från sina resor runt om i världen. Vi hade ett särskilt skåp där hon förvarade presenter som hon fått och som hon kanske inte tyckte platsade i finrummet. Jätteroligt.

Hur planerade ni er framtid?

– Politiken var ju viktig för Anna. Jag är säker på att hon varit mitt i den strömfåran i dag. Den betydde så mycket för henne.

Privat ... ja, vi levde det livet i Nyköping när jag var landshövding där. Vi köpte en lägenhet i Stockholm där jag bor nu, på Söder där Anna trivdes så bra. Vi behövde den som övernattningsbostad.

– Vi talade ibland om hur vi skulle ha det på ålderns dagar och planerade för att ställa oss i kö för en plats på Vintertullen, stället som vi nu bara hör en massa negativa nyheter om. Där man surrar fast dom gamla i rullstol, stänger dörrar och drar ner på personal ... Anna hade blivit rasande.

– Jag själv tycker att det ser illa ut för humanismen i Sverige. Ekonomismen är ledstjärnan, det känns som om politiker, makthavare och ekonomer tror att vi kommit till jorden för att hålla budget i stället för att ge människor ett gott och värdigt liv.

– Retoriken i talarstolarna och budskapen från professorer och andra lärda i seminarielokalerna ... Det är ju bara ihåligt. Människovärdet har devalverats och det gör mig bedrövad. Politikerna avhänder sig sina maktinstrument och låter kommersiella krafter ta över alltihopa. Sorgligt.

Vad sysslar du med i dag?

– Jag gick ju i pension i november i fjol, då lämnade jag uppdraget som generaldirektör i regeringskansliet.

”Upplyftande stunder”

– Nu har jag ett konsultuppdrag åt ett företag som köper mark, bygger och säljer industrilokaler. Jag är ordförande i en utredning som utreder ett Sverigemuseum för gamla militärfordon och så är jag förstås med i Anna Lindhs minnesfond, vi som är med och sköter den träffas fyra gånger per år. Det är upplyftande stunder.

Hur ser du på fortsättningen?

– Tja ... inget blir ju riktigt som förr. Men jag ska göra allt för att det ska gå bra för våra barn, dom är det viktigaste. Jag klarar mig alltid på något sätt. Gammal man gör så gott han kan ... var det inte så han sa, Hasse Alfredson?