'Min dotter frågade när hennes storasystrar kommer hem'

Staffan Dickson

Pappan berättar om åren efter att hans två barn försvann

Mannen framför oss är pappa till de två yngsta systrarna som misstänks ha hållits inspärrade av sin mamma.

Han har sökt efter dem i 17 år – utan att någonsin ge upp hoppet, berättar han när vi träffar honom i radhuset där han bor med sin nya familj.

– Det här är deras hem, de är välkomna hit.

Tidigt på torsdagsmorgonen greps en 59-årig kvinna i Bromölla misstänkt för olaga frihetsberövande av sina tre döttrar, i dag 24, 26 och 32 år gamla.

Samma eftermiddag träffar vi pappan till de två yngsta.

– Jag kan fortfarande inte tro att det är sant. När jag läste om det i morse tänkte jag att det var rätt ålder på kvinnan.”Kan det vara mina barn?” tänkte jag. Men sedan skakade jag av mig det där och blev helt chockad när jag fick reda på hur det var.

Han är i 50-årsåldern och bor med sin fru och deras fyra gemensamma barn i ett radhus i en förort till Stockholm.

I ett fotoalbum visar han bilder på sina äldsta döttrar. De är tagna för nästan 20 år sedan.

– Om jag hade träffat dem på gatan nu vet jag inte om jag skulle känna igen dem.

”Sa att de flyttat till Australien”

Allt började med att han lämnade den i dag 59-åriga kvinnan i mitten av 90-talet.

– Vi bodde ihop med barnen i kanske ett år. Efter att vi separerade bodde jag hos mina föräldrar, jobbade, träffade barnen då och då.

Men allt ändrades när han gifte om sig med sin nuvarande fru, säger han.

– Då berättade hon för barnen att ”pappa skaffat en annan familj, han tänker inte på er” och så vidare.

Han säger att de hamnade i en vårdnadstvist som skulle avgöras i Stockholms tingsrätt i slutet av 90-talet.

– Men det var bara hennes advokat som kom. Han sa att de hade flyttat till Australien. Jag hade inte träffat mina barn på kanske ett år då. Jag mådde inte bra.

Fick plötsligt träff

Sedan dess har han förgäves sökt efter sina döttrar, säger han.

– Jag har skickat meddelanden till ambassaden i Australien, som bara sa att de inte kunde hitta dem. Jag har varit i kontakt med myndigheter i Sverige, som inte heller har kunnat hjälpa mig. Jag tror att hon har sagt till dem att jag skulle ta med barnen till mitt hemland. Jag har aldrig haft några sådana tankar, det är hennes fantasier.

Han fortsätter:

– Jag hittade en adress i Åre som skulle gå till dem, och bad en kompis som ändå skulle dit att ta med en blomma, men det visade sig att det bodde en annan familj där.

För två år sedan, 2013, fick han plötsligt en träff när han sökte på barnens personnummer. Hans döttrar, deras halvsyster och den 59-åriga kvinnan var skrivna på en adress i södra Sverige, dock inte Bromölla där de nu hittats.

– Då skickade jag brev och beställde en blomsterbukett till deras adress. Men budet sa att han inte kunde hitta lägenheten. Sedan har jag skickat vykort till dem, senast för mindre än en månad sedan, men jag har aldrig fått svar.

Hans fru, som han gifte sig med på 90-talet, inflikar:

– Vi tänkte att det var konstigt att alla tre barnen var skrivna på samma adress som sin mamma. De var ju vuxna då.

”När kommer mina storasystrar?”

Mannen säger att han trodde att hans äldsta dotter skulle höra av sig när hon fyllde 18.

– Sedan tänkte jag samma sak när hon fyllde 19, 20, 21 och så vidare. Nu är hon 26. Jag har inte hört någonting.

– Min yngsta dotter har sagt: ”Pappa, när kommer mina storasystrar?” Vi har fyra barn som aldrig har träffat sina halvsyskon. Det gör ont här, säger han och tar sig för hjärtat.

Han säger dock att han aldrig gett upp hoppet om att hitta döttrarna.

– Nu vill jag bara träffa mina barn och se hur de mår, säger han och börjar gråta.

– Jag kommer kontakta en advokat och myndigheterna, sedan får vi se när vi kan träffas. Det känns bättre nu när jag vet var de finns. De behöver känna kärlek och frihet nu.

Han säger att radhuset står öppet för dem.

– Jag ger allt jag har till mina döttrar. Det här är deras hem, de är välkomna hit.