Uppenbarelse under finska vinterkriget
Min pappa är död, men jag tänker på honom mest hela tiden. Särskilt under julen, för det var hans högtid. Han älskade julen över allt annat. Jag ska inte tjata om hur vi brukade fira jul tillsammans och hur fint vi hade det. Däremot vill jag dela med mig av en väldigt fin historia som pappa alltid berättade under julaftnar när han var i livet. Den handlade om hur han firade jul en gång för nästan 70 år sedan. Pappa berättar:
”Det här hände under det finska vinterkriget 1939. Vi låg alldeles vid fronten. Det var natt och så kallt att det gjorde ont i ansiktet att le. Inte ens ljud kunde ta sig fram obehindrat. Våra rop till varandra försvann i falluckor i luften. Till och med atomerna tyckte att det var iskallt.
Mitt i denna oerhörda natt fick vi bud om att ryssarna intagit positioner i vår närhet och vi fick order om att ta till reträtt. I stor hast kastade vi oss kisande in i militärkonvojbilar.
Jag satt i en lastbil tillsammans med åtta andra vitklädda soldater. Åtta fullständigt olika människor, alla plötsligt uppryckta ur sina liv och inkastade i krig från vitt skilda sammanhang i livet. Det enda vi delade var de tomma blickarna. Sexton ögon som samtliga befann sig någon annanstans.
Jag tittade ut på vägen som försvann bakom mig i ett moln av snörök. Skogen lutade sig fram emot oss på båda sidor om vägen. Granarna böjde sig som lupiner för att ta en titt på vad som stod på. Varje gran tyngdes av snö. Det såg dystert ut, som om granarna höll på att ge vika. ”Kasta en enda snöboll på mig och jag går under”, sjöng träden.
Plötsligt hände något där i vägrenen. Det kravlade till, och granrisen fick liv. Upp från diket tassade
farmor fram. Visst var det farmor. Jag kände genast igen hennes vita sänglinne och det långa håret uppknutet i tofs. Hon hade granris på ryggen. Det var vingar. Plötsligt lyfte hon från marken och flög. Hon passerade min lastbil alldeles över den, men tittade inte ner. Granriset på ryggen svepte fram och tillbaka i långa vackra drag. Hon flög vackert, farmor. Som om hon gjort det många gånger förr. Så försvann hon upp i den sprakande, stjärnklara, smällkalla natten. ”Nu dog farmor, tänkte jag.” Vi åkte vidare i tystnad.
Och så var det. Dagen efter fick jag bud om att farmor hade avlidit mitt i en inandning i sitt hem i Helsingfors.”