Lovisa, 18, väntar på hjälp med sin ätstörning: Blir bara sämre

Beskedet: Kan få vänta ett år på vård

Anna Sjögren

STOCKHOLM. Om dagarna svälter hon sig själv, om nätterna googlar hon hur hon går ner i vikt snabbast.

Men för fem månader sedan sökte Lovisa, 18, till slut hjälp för sin ätstörning.

Nu kan hon få vänta i upp till ett år på vård.

– Jag är rädd att jag bara kommer att bli sjukare.

Lovisa: Jag är rädd att jag bara kommer att bli sjukare

Det är sen eftermiddag och Lovisa sitter i vardagsrumssoffan i lägenheten i södra Stockholm. Det närmar sig middag – ofta den den enda måltiden hon äter på en dag.

– Det är det enda jag inte kan kontrollera, det är min pappa eller hans sambo som lagar så jag måste äta det, säger hon.

Hon äter aldrig frukost eller lunch, ibland äter hon ett mellanmål eller kvällsmål om hungern är för stark innan hon ska gå och lägga sig. Hon sover dåligt och ofta ligger hon vaken om nätterna och googlar på olika sätt att gå ner i vikt.

Pandemin blev starten

Lovisa blev sjuk i en ätstörning för första gången när hon var 15 år. Efter ungefär ett års hjälp av ätstörningsvården i Stockholm i blev hon friskförklarad 2019. Det året minns hon som det bästa någonsin.

Men våren 2020 slog pandemin till och Lovisas gymnasieskola gick över till distansundervisning. Hon blev isolerad från sina klasskompisar och vänner och gick in i en depression.

När en kris drabbade familjen en tid senare kom ätstörningen igen.

– Mycket förändrades på kort tid och det kändes som att inget fungerade i livet. Det satte igång en känsla att jag behövde ha kontroll, min kropp och min vikt är det enda jag känner att jag kan styra över.

Tappar håret

Lovisa har räknat ut hur många kalorier hon kan få i sig under en dag. Tillräckligt mycket för att klara sig genom dagen, men tillräckligt lite för att gå ner i vikt. Men ofta räcker energin inte till skolan och hon får gå hem efter lunch. Hon har börjat tappa hår och blir kall om händer och fötter.

Men det värsta med sjukdomen är att hon, som egentligen älskar att vara med sina vänner, isolerar sig.

– Jag är inte fri att leva som jag vill. Jag begränsar mitt sociala liv och undviker fester och kalas där folk kan se att jag inte äter. Så relationen till mina vänner blir ju lidande.

helskärm

Hon beskriver ätstörningen som en beroendesjukdom, som ett alkoholmissbruk. Men i stället för alkohol så kretsar allt i hennes vardag kring mat, kaloriintag, vikt och hälsa.

– Jag pendlar mellan att vilja fortsätta och att vilja sluta. När jag går ner i vikt får jag ett rus och det känns bra. Men 99 procent av tiden har jag bara ångest. Men samtidigt är jag rädd för att bli frisk och släppa kontrollen, säger hon.

Men i oktober bestämde hon sig för att söka vård. När hon kan få hjälp vet hon inte, men enligt sjukvården kan hon räkna med en väntetid mellan åtta månader och ett år.

helskärm

Köerna till ätstörningsvården har ökat i hela landet, men läget är värst i Stockholm. Här har antalet som väntar på behandling tredubblats det senaste året. Mycket tyder på att fler är sjukare.

Till Riksföreningen Frisk och Fri, en förening för personer med ätstörningar och deras anhöriga, ser att allt fler hör av sig för att få hjälp. När professionell vård uteblir blir föräldrar eller andra anhöriga de som får vårda.

– Vi ser att allt fler anhöriga hör av sig som känner en frustration över att deras närstående inte får hjälp. Köerna i Stockholm är verkligen under all kritik, säger Anna Ovsiannikov, pressansvarig på föreningen.

Föreningen har ställt krav om en mer jämlik vård i hela landet, då skillnaderna är stora när det gäller väntetider och den vård man kan få. Socialstyrelsen håller på att ta fram nationella riktlinjer för ätstörningsvården.

Går i terapi

I väntan på vård går Lovisa i gruppterapi för sin depression. Hon fortsätter att tappa vikt och ångesten och oron blir värre. Hon är nu underviktig och har drabbats av magkatarr.

– Jag är rädd att jag kommer bli sjukare och undrar om jag kommer att kunna bli frisk. När de bedömer en som att man inte är tillräckligt sjuk är det lätt att tänka att man måste gå ner mer i vikt.

– Men samtidigt har jag en sjukdomsinsikt och det är en trygghet.

Lovisa har berättat om sin ätstörning för sin familj och de närmsta vännerna, även om hennes sjukdom helst inte vill att de ska kunna hålla koll på henne och att hon äter. Hon tycker att det pratas för lite om den och andra psykiska sjukdomar i medier och i samhället i stort.

En person med psykisk sjukdom riskerar att själv få bära skulden för att den är sjuk.

– Man tar kanske fysiska sjukdomar mer på allvar än de psykiska, även om de psykiska sjukdomarna har fysiska konsekvenser.

Lovisa menar att hon och många unga har drabbats hårdare av pandemin än vad många äldre kan förstå. För henne var det början på återfallet i psykisk ohälsa.

– Ja, jag får energi av att vara med andra människor. Pandemin kom efter bara en termin i gymnasiet och jag hade inte hunnit få vänner på den bästa nivån än. Att inte få gå i skolan var katastrof för mig, det var början på allt.