Muhammed förlorade sin fru och fyra barn
Miraklet: Fem månader gamla Omar överlevde
Uppdaterad 2021-06-07 | Publicerad 2021-06-05
GAZA. De drömde om att fly till Sverige.
Men familjen al-Hadidi hann aldrig lämna Gaza – i stället förlorade Muhammed sin fru och fyra barn i bombattackerna.
Endast hans fem månader gamla son Omar överlevde, mot alla odds.
– Mina barn förtjänade inte att dö på det här viset. Om vi lämnat i tid kanske de suttit i ett svenskt klassrum nu, säger pappa Muhammed al-Hadidi.
Det var den femte natten av bombregn över Gaza.
Muhammed och hans fru Maha, försökte bevara känslan av normalitet: De firade sista dagen av fastemånaden Ramadan så gott de kunde, för barnens skull. Kriget till trots.
Därför kläddes barnen i sina finaste kläder och familjen besökte kusinerna ett kvarter bort. Bara pappa Muhammed stannade hemma.
På kvällen ringde Maha och frågade om de kunde sova över, barnen hade ju så kul ihop.
– Jag sa att det var såklart okej. De bodde nära, och jag tänkte att de var minst lika säkra där som här, säger Muhammed al-Hadidi.
Trevåningshus bombades
Mitt i natten vaknade han av en explosion.
– Hela huset skakade. Sedan ringde en granne och sa att det var min svågers hus hade blivit bombat. Jag drabbades av panik och frågade ”Är du verkligen säker? Hela min familj är där!”.
Muhammed rusade ner för trappan och bort till korsningen. Trevåningshuset hade förvandlats till en grushög.
Det första han såg var att hans äldsta barn, 13-årige Sohaib, drogs livlös ur ruinerna.
– Jag kunde inte tro att det var sant, och jag kollapsade på marken, säger Muhammed.
Han fördes till Al-Shifa, det största sjukhuset på Gazaremsan. Där fick han syn på nästa son, 6-åringen.
– Osama såg så liten ut, ensam på en brits, omgiven av fem läkare. De sa till mig ”oroa dig inte, allt kommer bli bra”. Jag svarade ”Vad menar ni? Han är inte alls okej! Det är uppenbart att han inte kommer klara sig”.
Omar hittades vid liv
Muhammed stod bland sin familjs sönderslitna kroppar och försökte förstå som var vem.
Alla var borta för alltid, det var han säker på.
Men så nåddes han av ett rykte. Någon hade hört att ett spädbarn grävts fram ur rasmassorna, och överlevt.
– Jag skrek rakt ut: ”Det är Omar, det är Omar – min son!”, säger Muhammed.
Kamerorna fångade ögonblicket när far och son förenades på sjukhuset, och bilderna spreds över världen. ”Mirakelbebisen”, skrev brittiska tidningen The Independent i rubriken.
Fem månader gamla Omar hade fått flera frakturer. Därför kunde Muhammed inte krama honom så hårt som han egentligen hade velat.
Pojken, som skrek och hade fullt av slangar på kroppen, fick i stället pussar på kinden till tröst.
– I det ögonblicket glömde jag tillfälligt all sorg. I stället tackade jag Gud för att han åtminstone sparat en son till mig, säger Muhammed.
Inte bara hans närmsta familj utplånades. Totalt dog 10 personer i samma släkt, varav 8 barn, i samma luftattack från israeliska stridsflyg.
Räddningspersonalen berättade senare för Muhammed att de hittade hans fru ihopkrupen över Omar, som om hon skyddat sonen från explosionen.
Troligtvis var det därför Omar överlevde.
Två veckor har gått sedan dess.
I taket hänger dekorationerna kvar från Eid-firandet, girlanger som hans äldsta barn har klippt och klistrat av glitterpapper.
Muhammed kan fortfarande inte riktigt tro att allt hände på riktigt. Att Maha och hans fyra barn verkligen är borta.
Det händer att han glömmer ibland, och ropar deras namn i lägenheten när han vill att de ska hjälpa till med något.
Nu är det han och Omar kvar.
Muhammed sätter sig på soffan, samma dyna han sovit på de senaste veckorna.
– Jag kan inte öppna dörren till sovrummet där jag brukade sova med min fru. Det går bara inte, säger han.
Men nu gör han ett undantag. Låser upp med nyckel och skyndar in. Stänger bakom sig igen. Han kommer ut med familjens nya pass och radar upp dem sida vid sida.
Allt var klart, berättar han. Passen hade egentligen varit alldeles för dyra, särskilt för en biltvättare som honom.
Men det hade det varit det värt – de skulle satsa allt och försöka lämna.
När bomberna föll över Gaza brukade familjen kura ihop sig tillsammans på nätterna. De hörde explosionerna på avstånd.
Hans son, 6-årige Osama tjatade innan de skulle sova: ”Är gränsen öppen pappa? Om den är det – snälla låt oss åka”.
– Han sa att han inte stod ut längre och ville bort från landet där det var bomber överallt. Jag svarade att ”Nej, gränsen är fortfarande stängd. Vi måste vänta. Så fort den öppnar kan vi se om vi kan resa”, säger Muhammed.
Bara två dagar senare stod han på sjukhuset och försökte identifiera sina barns kroppar.
Muhammed drar ett streck med fingret över sin hjässa för att visa vad som låg på bårarna framför honom.
13-åringens huvud var kluvet i två delar.
6-åringen hade mer maginnehåll utanför än inne i kroppen.
Sönerna Yahya, 11 och Abdelrahman, 8, var så lemlästade att han hade svårt att se vem som var vem.
Även hans fru hade slitits itu.
– Det var en ofattbar syn. Jag finner inte ord för att beskriva hur det kändes. Det är mina barn vi talar om! Israel kan inte hålla på så här mot palestinierna. Det måste vara ett krigsbrott.
67 barn dödade
Israel har fått massiv internationell kritik för att hela 67 barn dött under det senaste elvadagarskriget med Gaza. Under samma period dödades två barn av Hamas raketer i Israel.
Efter bombningen av al-Hadidi-familjen twittrade en talesperson från israeliska armén att huset som barnen befunnit sig i frekvent användes av terrorister. Att Hamas-ledare varit där inne.
”IDF vidtar alla försiktighetsåtgärder för att undvika att skada civila under sina militära aktiviteter så långt det är möjligt”.
Även om det skulle stämma att Hamas-ledare befunnit sig där inne, undrar Muhammed om attacken verkligen är värd det pris som hans familj fått betala.
– Varför ska mina barn offras? Vad är det dom har gjort för att bli attackerade på det sättet? Enligt internationell rätt borde barnen vara skyddade. Det finns inte en enda plats i hela Gaza som var säker för dem vid det tillfället.
Han är så trött på striderna som blossar upp med ett par års mellanrum.
Det var därför han skaffade passen. Han skissade på en plan.
Men det känns tabu att tala om, och han tvekar på om han verkligen kan berätta.
– Det är första gången jag vågar säga det högt. Innan har jag sagt till andra att vi gjorde dem för en semester i Egypten – egentligen var planen att fly härifrån.
Från Egypten skulle de ta sig till Turkiet. Därifrån till Aten.
Slutdestination: Sverige.
– Vi ville bo och leva där. Det var vår dröm, säger han och ler.
”Inget liv här”
Muhammed har nämligen en vän från Gaza som lyckats ta sig till Stockholm. De talar ofta på telefon.
– Han har berättat att det är ett bra ställe att bo på. Tryggt. Att man respekterar mänskliga rättigheter där, och tar hand om sin befolkning.
Han var rädd att de skulle stoppas längs vägen, det var därför han inte sa något. Men inget spelar längre någon roll.
Familjen är redan borta, de hann inte.
– Att ta den rutten hade varit enda möjligheten. Men det är också förenat med livsfara. Jag har hört att många dör när de tar sig över havet från Turkiet till Aten.
Flykten skulle ändå ha varit värd den risken, enligt Muhammed.
– Livet i Gaza är inte bara hårt – det är under noll. Det finns inget liv här. Inga jobb. Inga ställen för att njuta av livet. Sedan bomberna ovanpå det.
Familjer trängs i flyktinglägret
I gränden utanför lägenheten hänger elkablarna i trasselknutar. Stora sandhögar ligger på gatorna, och bland bilarna färdas människor med åsna och vagn.
Husen ser ut som betongbaracker. Familjen al-Hadid bodde med sju personer i en trerummaren i flyktinglägret Al-Shati i Gaza – en av de mest tätbefolkade platserna på jorden.
Här bor över 85 000 personer tillsammans, på ett 0,5 kilometer stort område, enligt FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar.
Det vill säga: Ungefär 1 200 personer på varje yta lika stor som en fotbollsplan.
Israel kontrollerar vad som kommer in och ut över Gazas gränser, gods såväl som människor, sedan terrorstämplade Hamas tog över landremsan 2007.
Blockaden har strypt den lokala ekonomin. Mer än hälften av Gazas befolkning lever under fattigdomsgränsen. Arbetslösheten är hög. De har runt fyra timmars elektricitet per dag. Och det är ont om dricksvatten.
Gazaremsan brukar kallas för ”världens största utomhusfängelse”.
– Om vi lämnat i tid kanske mina barn suttit i ett svenskt klassrum nu i stället. De hade lekt, kramats, bott i samma område som svenska barn. De kanske hade kunnat vara vänner med varandra, säger Muhammed.
Han har inte vågat berätta för sin 75-åriga mamma ännu, barnens farmor. De senaste veckorna har han friserat sanningen och sagt att allt är bra.
– Jag vet inte hur jag ska kunna berätta. Hon har hjärtproblem och kanske inte skulle klara av det. Men hon frågar allt oftare. Jag har sagt att barnen är kvar hos svågern, och hon svarar att ”det har gått väldigt lång tid nu”. Så jag vet inte hur jag ska göra.
Minns födelsedagen
Muhammed visar en video han sparat på mobilen.
Den är från i höstas, när hela familjen var samlad i vardagsrummet.
När han såg filmen för första gången efter de gått bort började han gråta. Egentligen försöker han undvika att titta på den.
Men nu skrattar han lite åt den där oktoberkvällen.
– Jag och Osama har födelsedagar precis efter varandra, så jag köpte med mig två tårtor hem. En till honom, en till mig. Det irriterade resten av barnen, som frågade ”Varför får Osama två tårtor på sin födelsedag och inte vi?”. De kivades, trots att jag förklarade, säger han.
– Av någon anledning är det ett minne som dykt upp om och om igen.
I rummet intill börjar Omar skrika efter sin förmiddagslur.
Muhammed tar med honom till soffan och vaggar pojken, som fortfarande har benet i gips, i famnen.
Han säger att Omar verkar ha traumatiserats av händelsen.
– Jag märker en stor skillnad jämfört med förr, även om han inte kan uttrycka det med ord. Så fort en människa passerar, eller en bil låter för högt, börjar han gråta. Det är tufft, han verkar rädd.
Muhammed vet inte riktigt hur han ska orka fortsätta leva. På nätterna ligger han vaken. Tankarna snurrar för mycket efter familjens bortgång.
Dessutom känner han sig otillräcklig som pappa. Han kan göra så gott han kan men det kommer aldrig att gå att ersätta Omars mamma.
För Omars skull kommer han stå ut.
– Jag hoppas Omar får en fin framtid, studerar, hjälper sitt folk och får ett mänskligt liv. Det är min önskan att han blir något en dag, så han kan hjälpa sitt folk, palestinierna. Långt bort från död och attacker.
Om de trots allt får möjlighet att lämna Gaza kommer de ta den chansen, säger han.
– Just nu är det visserligen eldupphör här. Men för min del börjar krigandet nu, jag måste fortsätta slåss för min son.
