En löjligare syn får man leta efter
Jag hade en gång en blogg. Men det var för länge sen, så länge sen. Och ibland saknar jag den lilla rackaren. Min blogg var en ventil. Där kunde jag skriva av mig all frustration. Jag kunde notera något förfärligt på stan och så skrev jag om det i bloggen. Nu noterar jag något förfärligt på stan och knyter näven i fickan. Som i går.
Jag vandrar på Kungsgatan och upptäcker en medelålders man som står och tjattrar rakt ut luften, som om han talade med en låtsaskompis. Den här låtsaskompisen måste befinna sig på andra sidan gatan, för han vrålar, ni vet, som folk gör i Hollywoodfilmer när de plötsligt hamnar i mycket kraftiga oväder.
Jag övertygas genast om att mannen är galen i huvudet, att han smitit från eftermiddags-medicineringen på hemmet och gett sig ut på stan istället. Men så upptäcker jag bollen av metall han har i örat. Det är ett trådlöst headset. Aha, han talar alltså i telefon. Och jag undrar så om man förstår hur ofattbart löjlig han framstår. Grejen han har i örat påminner mig om den där lasersnubben i filmen
”X-Men”. Jag väntar mig att mannen när som helst ska lyfta handen mot snäckan, trycka till och plötsligt bländar en bisarr laserstråle hela Kungsgatan och alla badar i ett fullständigt vitt hav och sekunden senare har han utplånat en hel byggnad.
Och jag undrar så: Varför har han ett headset i örat? Han tycker kanske att det är ”praktiskt”. Folk med headset brukar säga så. Han kan nu kommunicera utan att använda händerna!
Vilken revolution! Problemet är dock att han har telefonen i handen. Den är inte nedstoppad någonstans. Dessutom är det vajsing på snäckan, så han måste trycka snäckan mot örat för att över huvud taget höra. Och plötsligt finner vi att han nu inte ockuperar en hand, som man gör om man telefonerar som en vanlig människa. Nej, idioten använder två händer! Hur som helst. Mannen avslutar samtalet och då inträffar något ännu märkligare. Han beger sig ner för Kungsgatan, men behåller headsetet i örat.
Han tar inte av sig det. Varför? Jo, så att han kan vara standby. Där går alltså en medelålders man nerför Kungsgatan med en klump i örat och förstår fortfarande inte hur ofattbart löjlig han framstår.
Jag känner ingen dysterhet när jag ser honom troppa av. Jag känner bara frustration. Och jag förbannar mig själv för att jag lade ner den där bloggen. Den var som en psykolog. Eller en boxningssäck. Eller en aspirin.
Var ska jag nu göra av alla irritationsmoment, tänker jag. Och så visslar jag till. Visst, ja. Jag har ju för fan en krönikespalt att fylla varje fredag. Tack. Nu mår jag mycket bättre.