”Det finns ingen återvändo nu”

Kerstin Weigl

28-åringens text om att döda förra flickvännen

Mina tankar har alltid handlat om att ha ihjäl ”den andre killen”, han som haft del i detta triangeldrama och som har utlöst så många av våra bråk.

Men att sitta 10-20 år i fängelse för det, samtidigt som man vet att han i döden troligtvis inte kan känna någon sorg; och vetskapen om att flickan som jag älskar för evigt kommer att vara utom räckhåll efter detta, gör att jag ändrar mina planer.

Jag dödar henne istället och sen mig själv. Jag kommer att använda mig av poliserna för att begå självmord, "Sucide by cops".

Jag kommer att rusa mot dem med höjd kniv (densamma som jag använde för att döda henne), ignorera deras rop och attackera fysiskt om nödvändigt. Förhoppningsvis skjuter de mig.

Om inte annat, tar jag livet av mig i fängelse genom t. ex svält.

Min överlevnad är inget alternativ, jag måste dö för att jag dödat henne; öga för öga...

Hade vår separation skötts på ett bättre sätt, så hade dessa vansinniga känslor icke framträtt.

Detta är jag helt säker på.

Jag blev utkastad. Hon ringde dessutom dit sina föräldrar. Jag fick hastigt rafsa ihop alla mina saker i ett hörn på golvet och endast ta med mig det nödvändigaste, varpå jag placerades på en buss hem.

30 mil fick jag åka i djupaste sorg, hem till staden jag ogillar och utan hem att återvända till.

Jag har bott hos vänner, i mina föräldrars stuga (där jag för övrigt mådde piss eftersom jag och "hon" hade varit där nyligen). Nu bor jag hos min morbror. Min ekonomi är i botten, minus t.o.m.

Jag hade för bövelen skaffat optiker i den nya staden, bytt vårdcentral, skaffat ett dyrt busskort som skulle gälla hela sommaren.

Allt detta har fått livet att kännas mer jävligt än vanligt. Det har rört till det något oerhört för mig och självmordstankarna är konstanta. Dessutom har mitt psykiska illamående verkat smitta av sig på mina föräldrar. När jag kom hem var de först arga och besvikna. Numera är de bara ledsna.

Det var min svartsjuka som fick mig att leta upp den andra killens nummer och skriva: "du vet väl att hon håller på med oss båda", viket för övrigt var sant.

Ja, jag kan inse att det var hennes sak att berätta, men tro mig ... hon hade haft gott om t id.

Det finns ingen återvändo nu.

Jag vill inte fortsätta att leva, men jag vill heller inte dö om hon fortfarande lever. Kanske att vi kan få en ny chans med varandra i ett eventuellt liv efter detta, men då måste vi ju båda vara där.

Finns det inget liv efter detta eller om vi inte skulle ses mer, så får jag i alla fall hämnd på honom, hennes föräldrar och uppfyller min egen dröm om ett avslut.

Synd bara på mina föräldrar. Min bortgång lär vålla dem stor smärta, men om ni någonsin läser detta, så skall ni veta att det aldrig var meningen att jag skulle leva. Mitt bortlämnande som liten och de många separationer som skulle följa under mina två första levnadsår, la grunden för en ostabil individ.

Men ni skall ha tack att ni tog hand om mig, de fina stunder vi haft ihop och förlåt för att det blev såhär. Förlåt även till min syster och morbror.

Finns möjligheten att bli ett spöke eller någon annan varelse, så kommer jag och hälsar på ... ni lär känna igen mig.

Avslutningsvis vill jag tacka jordklotet för att det hyst mig, solen för att den gjort mitt liv möjligt och det mystiska kosmos som alltid hållit mig tankemässigt sysselsatt.

Alla mina dikter, den ofärdiga fantasy-boken och mina många låtar inspelade på band, de lär aldrig bli offentliga. Det är synd, jag hade så gärna velat lämna att fingeravtryck i denna värld, men, men.