SVT-hemlöse Anders fick jobb och bostad: ”Känns himla bra”

Joachim Kerpner

I SVT-serien ”36 dagar på gatan” sover hemlöse Anders, 58, på bussar och pendeltåg.

Nu har han jobb, bostad och segelbåt.

– Det känns himla bra!

Alla som sett tv-serien ”36 dagar på gatan” minns scenen där dokumentärfilmaren Christoffer Hjalmarsson sitter med Anders på Cityterminalen i Stockholm, och den hemlöse mannen berättar om relationen till sina två vuxna söner:

– Jag har inga medel för att kunna vara en normal pappa just nu. Enkla småsaker som man vet underlättar mycket. Det är liksom att, har de haft en jobbig tentavecka ”jamen, kom över och käka då”. Att inte kunna fixa det saknar jag.

Aftonbladet har träffat Anders, som var hemlös i åtta år. Sedan två månader tillbaka har han bostad och jobbar som snickare på en byggfirma. Han är i grunden plåtslagare – gick som lärling hos farfar i sju år – och hade egen firma i Halmstad i många år.

Anders hamnade i en nedåtgående spiral efter separationen från sönernas mamma för 20 år sedan. Förlorade jobbet och blev bostadslös, bodde i sin bil ett tag. Gick in i en depression.

– Det handlade om svikna löften mot mig själv och mina barn, säger han till Aftonbladet. Jag började tvivla på mina förmågor, min kapacitet som människa. Inte som yrkesman.

Vägrade operera Anders

I åtta år bodde han i ett hus i skogen utanför Sollefteå. Han trivdes, men arbetet utomhus som plåtslagare slet till slut ner höfterna. När Anders åkte ner och skulle opereras i Stockholm, vägrade sjukhuset utföra operationen eftersom han bodde för primitivt ute i skogen. Anders kunde inte jobba längre och blev kvar i Stockholm:

– Allt föll ihop. Det var jävligt svårt att inse att jag stod på gatan. De första 14 dagarna var jag förtvivlad, på gränsen till desperat.

Klockan fyra på natten i Stockholms city hejdade en äldre herre honom mitt på ett övergångsställe och sade ”jaha, och du är hemlös”.

– Jag tänkte ”vafan, syns det redan”. Han berättade att de var några gubbar som brukade träffas på hamburgerrestaurangen Max. Det var öppet länge, där käkade de och umgicks. Där fick jag reda på hur jag skulle bete mig. Nu går det inte att sitta där längre, de anställde vakter.

De hemlösa är uppdelade i olika fraktioner, som hejar på varandra men inte umgås över gränserna: äldre utan drogberoende, missbrukare, alkoholister, unga. De äldre i Anders grupp brukade sova tillsammans på bussar och pendeltåg, bland annat mellan Uppsala, Stockholm och Södertälje.

”Får aldrig någon djupsömn”

– Det var väldigt svårt att sova mer än 1,5-2 timmar i sträck. Sen skulle man ut och röka cigg och vänta på en ny buss. Man fick aldrig någon djupsömn, hjärnan vilade aldrig. Och benen svullnade när man satt och sov, vätskan samlas i benen.

Flera gånger blev Anders av med sin ryggsäck, just när han sov:

– Det ingår i det livet. När man väl somnar och sover på tåg är man så trött, nästan medvetslös, man märker inte att man blir muddrad. Första gången jag blev av med ryggsäcken tog jag riktigt illa vid mig, det var personliga grejer i den. Andra och tredje gången var det inte så farligt. Hur många mobiltelefoner jag har blivit av med vet jag inte. Tragiskt nog är de som stjäl av hemlösa ofta andra hemlösa.

Tigga pengar bestämde han sig tidigt för att aldrig göra. Inte heller ville han bo på härbärge, vilket krävde kontakt med socialen, eller hemma hos sina söner.

– Många frågade varför jag inte gick hem och sov hos dem. Men det fanns inte på stjärnhimlen, lika lite som att ta kontakt med socialen. Jag har ingen lust att sitta där och bli ifrågasatt, vad jag har gjort med mitt liv och mina pengar.

Tidigt i hemlösheten bestämde sig Anders för att vara öppen med sin situation. I SVT-serien berättar han om hur sönerna fick reda på det:

– Det tog ett tag innan jag orkade berätta. Men när jag väl berättade förstod de situationen. De har ju också sett hela förloppet. Det finns ingen anledning att sticka under stol med hur man har det som förälder gentemot sina barn, oavsett vilken situation man är i.

Vem som helst kan bli hemlös

För Anders är öppenheten ett sätt att visa att vem som helst kan bli hemlös.

– Jag känner till flera hundra äldre hemlösa. Medan jag var hemlös försköts kategorierna. Förr var det fyllegubbar som supit bort allt. I dag är missbrukarna i minoritet. En grupp som ökat drastiskt är äldre ensamma kvinnor. De blir änkor, lever i sorg, har inte råd med sitt boende när de blir ensamma, hamnar i hyresskuld och åker ut.

Möjligheterna att få mat och hjälp i vardagen är ganska omfattande för de hemlösa i Stockholm. Flera frivilligorganisationer, som Stockholms stadsmission, Convictus och Vid din sida, serverar gratis mat. En gång i månaden kan man få kläder och hygienartiklar vid Medborgarplatsen. Anders fick själv hjälp och mat av frivilligorganisationerna, men beskriver det som ”en farlig fälla”:

– Du behöver inte diska, städa, bädda sängen, tvätta. Du kan gå till olika ställen där du får lagad mat och tvättade kläder. Det är lätt att bli bekväm i det där.

Andra gånger är hemlösheten hemsk. Anders berättar att han blivit misshandlad av ordningsvakter på Stockholms centralstation flera gånger.

– En bröt sönder min högerhand, jag får inte ihop fingrarna längre. Vi var två som satt och pratade på Centralstationen, hade druckit tre fyra öl. Vi störde ingen, var inte onyktra. Då ryckte två vakter upp mig från stolen, han som höll i högerhanden bröt isär två fingrar åt vänster och två åt höger. Jag sade inget, för det var det han ville. Han ville ha en reaktion. Sen kom polisen och körde mig till Gullmarsplan. Jag har anmält vakter tre gånger, men utredningen läggs alltid ner ”i brist på bevis”.

”Hemlösa är nästan rättslösa”

– När man är hemlös och adresslös så är man samtidigt nästan rättslös. Man blir något slags allmän slagpåse. Det värsta med hemlösheten är annars maktlösheten. Man är väldigt mycket i händerna på andra, har väldigt begränsade möjligheter att styra sitt eget liv.

Under åren som hemlös arbetade Anders periodvis som plåtslagare. I jobbet ingick att göra matematiska beräkningar. Varje gång tvingades han sluta efter några månader, på grund av sömnbristen.

– Skallen gav upp, jag visste inte hur jag skulle få ihop matematiken.

I 13 år hade han egen firma i Halmstad, med en kollega. När han blev tvungen att flytta till Stockholm lade de ner firman och han stod med skatteskulder på 600 000 kronor. Sedan dess har han försökt betala av så mycket han kunnat, och skulden hos kronofogden är nu nere på 147 000 kronor. Målet är att vara skuldfri när han går i pension, om tre år.

Separationen, skulderna och förslitningsskador efter alla år utomhus som plåtslagare drev Anders in i hemlösheten. Men nu är han på banan igen, med både snickarjobb och bostad sedan två månader tillbaka. Framförallt: en säng att sova i.

”Lyx att kunna ligga ner på natten”

– Efter de här åren är det en sådan lyx att kunna ligga ner på natten. Sängen är kanon, så skön. Kroppen tar åt sig vilan på ett sätt som jag inte är van vid. Jag vaknar med glädje, innan väckarklockan ringer.

Jobbet på en byggfirma fick Anders genom en hemlös kompis, som gav honom ett telefonnummer till firman. Han ringde, fick provjobba, blev anställd.

– De tyckte att det inte funkade att jag var hemlös och hjälpte mig att lösa situationen. Så hamnade jag i det här huset.

Anders är lugn och trygg, samtidigt som han har nära till skrattet. Vi träffar honom på jobbet, just i dag monterar han en dörr på en veranda. Sedan kör vi till rummet som han hyr i ett hus på landet söder om Stockholm, med tillgång till badrum och kök. Annars brukar en av hans kollegor skjutsa honom till och från jobbet. Det blir långa arbetsdagar:

– Men jag har inget emot det. Jag behöver jobba, för att få igång min ekonomi igen. Allting har ju gått i stå. Det här jobbet är jättebra, det är lite av varje. Jag kan inte banka plåt 40 timmar i veckan längre, min kropp håller inte för det.

Äntligen kan han planera för framtiden. Målet är att bo på en segelbåt som pensionär, vilket alla SVT-tittare fick reda på i eftertexterna till sista avsnittet av ”36 dagar på gatan”.

”Ska segla till Medelhavet”

– Jag har seglat sedan jag var sex år. Efter tv-serien fick Christoffer Hjalmarsson tusentals mejl, som han läste. Ett av dem var till mig personligen, från en familj i Kivik. De hade sett eftertexterna och bestämde sig för att ge bort sin gamla segelbåt till mig. I slutet av mars ska jag segla upp den till Stockholm. Sedan ser jag fram emot att kunna segla till Kanarieöarna och Medelhavet. Det finns ingen anledning att bara hänga här.