Luften har gått ur oppositionen
Regimens våldsmetoder gav effekt till slut
"Den gröna rörelsen lever än" löd rubriken i en svensk dagstidning i går.
Lever gör oppositionen men luften har gått ur den.
Ett år efter presidentvalet vågar folket sig inte ut på gatorna längre. Regimen har stärkt sitt grepp.
Att oppositionsledarna Hossein Mousavi och Mehedi Karroubi ställt in dagens demonstrationer på ettårsdagen av fuskvalet i Iran är bara ett tecken. Mellan raderna framgick att ledarna varnats för ett blodbad om manifestationerna i protest mot regimen genomfördes.
För ett år sedan var oppositionen orädd och modig och struntade i sådana varningar. Nu har rädsla och försiktighet smugit sig in. Fullt förståeligt.
Kanske blir det demonstrationer ändå men de kommer att bli ett lätt byte för de många milismän som bussats till Teheran för att upprätthålla ordningen ett år efter att president Mahmoud Ahmadinejad blev omvald med omfattande valfusk.
Den folkliga vreden då tog regimen på sängen. Plötsligt gick hundratusentals grönklädda människor på gatorna och skrek "var är min röst" och "död åt presidenten".
Plan startklart
Demonstrationerna fortsatte med oförminskad styrka under sommaren och hösten. Regimen svarade med ett alltmer upptrappat våld. Situationen stod och vägde. Skulle prästregimen falla på samma våldsamma sätt som Shahen av Iran 30 år tidigare?
Makthavarna var själva så oroliga att ett plan stod startklart dygnet runt för att transporterar president Ahmadinejad och landets religiöse ledare Ali Khamenei till Syrien på kort varsel.
Det är svårt att säga exakt när och varför som oppositionen kroknade. Men de sista stora demonstrationerna var i december förra året i samband med den shiamuslimska högtiden Ashura.
Regimens våld gav resultat till slut. Många av dem som organiserade massrörelsen greps och fängslades.
Avrättningar
11 dödsdomar har utfärdats mot oppositionella senaste året. Flera av dem har verkställts. Över tusen gripna sitter kvar i fängelser. Många torteras eller utsätts för förnedrande behandling.
Vilket fått andra som fortfarande går fria att ge upp kampen eller åtminstone att ligga lågt för stunden.
En händelse som fick många gröna hjärtan att slockna var när regimen lyckades få hundratusentals människor att demonstrera på årsdagen av den islamska revolutionen.
– När jag såg regimanhängarna stå i kö för gratis snacks medan vi sörjde våra döda så insåg jag att Iran är långt borta från verkliga reformer eller en ny regim, säger en oppositionell i till Financial Times.
Jag vill inte på något sätt påstå att den gröna rörelsen är död men den är rejält skadeskjuten.
Tryckkokare
Säkert tar oppositionen sig nya uttryck. Man jobbar mer underjordiskt med att bygga upp motståndet, använder internet och sociala medier.
För under ytan så finns ilskan mot valfusket kvar och hatet mot Ahmadinejad och de konservativa präster som kidnappat den iranska demokratin.
Man kan se på Iran som en tryckkokare. Tycket byggs långsamt upp för att med jämna mellanrum explodera. Nu väntar vi bara på nästa explosion och om den är tillräckligt kraftig för att ge diktaturen respass.
Den kommer men ingen vet när.