”Tore och den tunna isen”

Läs FN:s klimatsaga

”Vi kommer att vinna... Vi kommer att vinna!” skrek Tore när hundarna sprang över den frusna floden mot mållinjen. Han hade tränat med hundsläden hela vintern, och det här loppet var det sista före finalen. Men just som hans släde gled mot flodstranden gick den igenom isen, och Tore hamnade i det grunda men iskalla vattnet.

Barnen som tittade på skrattade. Tore sprang hem, samtidigt som han ilsket pressade ihop sina nävar och försökte att inte gråta.

”Floden är ju ALLTID genomfrusen så här års”, klagade han inför sina föräldrar. ”Det är inte rättvist!”

”Du har rätt”, sa Tores mamma medan hon hällde upp ett varmt bad åt honom. ”Isen håller på att förändras. Vi kan inte lita på den så som vi gjorde tidigare. Till och med erfarna jägare faller igenom den nu. Så du behöver inte skämmas.”

”Men det är inte rättvist. Jag skulle ha vunnit”, insisterade Tore.

Tores pappa var som vanligt irriterande lugn. Han sa: ”Frågan är vad du tänker göra åt saken?”

”Jag tänker aldrig åka släde igen!” dundrade Tore.

Den natten, när sömnen till slut hade stängt Tores ögon, hörde han en röst. ”Du har rätt att vara arg, Tore. Men använd ilskan till att lära dig saker och se sedan vad du kan göra.”

Tore såg en kvinna med rynkor som liknade vågor och med ett hår skruvat som sjögräs.

”Jag är den som skapade och tar hand om havsvarelserna - valar och valrossar, sälar och fiskar. En del kallar mig Sedna, havets moder. Men jag kan varken hjälpa havsvarelserna eller människorna på det sätt som jag brukade, inte ensam.”

”Det här är större än du tror”, fortsatte hon. ”Ta din släde och ta reda på mer. Jag ska skicka ledsagare.”

”Vad kan jag göra? Jag är bara ett barn!” svarade Tore. Men då tonade Sedna bort i nattmörkret och försvann.

Nästa morgon spände Tore för sina hundar och gav sig iväg för att lära mer. Han upptäckte att delar av permafrosten - jord som alltid hade varit frusen - töade, vilket skapade hål i marken.

Tore blev skrämd när han plötsligt hörde någon säga ”Sedna har sänt mig”.

”Ja, det är jag”, sade en snövit uggla högt uppe i luften. ”Jag hörde att du hade ett litet problem i går.”

”Du ska berätta för mig vad det är som händer, inte påminna mig om mina problem”, surade Tore.

Ugglan svepte ner till marken. ”Isen smälte i floden för att hela vår planet håller på att värmas upp. De senaste årtiondena har varit de varmaste sedan människan började mäta temperaturer runt Jorden. De båda polerna - här i Arktis och i Antarktis - värms upp nästan två gånger snabbare än andra platser.”

”Hur ska jag då kunna tävla med hundsläde?”

”Slädtävlingar kanske inte är ditt största bekymmer”, sade Snöiga Ugglan. ”Många saker förändras, och snabbt går det. En del människor som jagar för att överleva går redan hungriga för att många sälar och valrossar beger sig norrut. Det finns inte tillräckligt mycket havsis kvar för dem att flyta på här. Alla möjliga sorters människor måste hitta nya sätt att överleva.”

”Det är inte bara isen på floden ochh i havet som försvinner, förresten. Nästan alla glaciärer på Jorden smälter. Till och med det stora istäcket på Grönland - snöberg och is som är upp till fyra kilometer tjock - töar . Alldeles nyligen var det ingen som trodde att vi någonsin skulle få se det hända.”

”Vad ska vi göra? Det här borde inte få hända!” skrek Tore till fågeln. Men en hare fick Snöiga Ugglan att tappa intresset för honom. ”Lunchdags”, sade hon medan hon lyfte.

Hon pekade med sin vinge. ”Isbjörnen väntar på dig.”

Tore riktade in sin släde mot strandkanten. ”Hur går jakten?” frågade Tore isbjörnen.

”Inte så bra”, svarade han. ”Jag är hungrig. Jag måste stå på havsisen för att kunna jaga sälar - vänta och fånga dem när de kommer upp för att andas. Men det finns inte tillräckligt mycket is när jag behöver det. Min syster blev kvar på stranden förra året när isen åkte ut till havs. Hon svalt.”

”Vad tråkigt att höra”, sade Tore. ”Du ser lite tunn ut själv.”

”Jag vet, jag behöver fett för att klara mig genom vintern. Jag är faktiskt orolig för mitt släkte. Det verkar som om det inte kommer att vara någon is alls i vattnet på sommaren om hundra år... Det verkar inte som om vi har mycket till framtid.”

”Men isbjörnar har funnits här alltid”, sade Tore. ”Det är inte rättvist, inte alls rättvist!”

”Hur som helst är vi inte ensamma”, fortsatte Isbjörnen. ”Vår vän klimatet – klimatet som djur och fiskar och alla har varit beroende av i årtusenden – beter sig på ett konstigt sätt nästan överallt nu. Det verkar som att många, många djur och fiskar och fåglar kommer att utrotas – dö ut – under din livstid, delvis beroende på förändringar i klimatet.”

Tore kunde inte få fram ett ord medan han tänkte på vad Isbjörnen sagt. Han stirrade på den stora björnen.

”Men oroa dig inte”, mumlade Isbjörnen och hasade sig iväg. ”Jag är säker på att ni människor kommer på något.”

Plötsligt bröt sig en stor sprayfontän genom havsytan och en val kom upp till ytan. Innan valen kunde tala, klippte Tore av. ”Jag vet, jag vet, Sedna har skickat dig.”

”Hur kunde du gissa det?” sade Valen.

”Vet du vad, jag har fått så många dåliga nyheter att jag inte står ut med fler. Vår värld smälter. Isbjörnar svälter ochh alla möjliga sorters djur kommer inte att överleva. Jag vill inte höra mer!” skrek Tore.

”Det är rätta takter!” sade Valen. ”Bli arg. Du behöver all den där energin för att påverka. Jag simmar runt planeten - och jag har sett att ni inte är det enda folkslaget som har problem.”

Tore vände sig om och tänkte storma iväg. Men Sednas ansikte blixtrade till inne i honom, och påminde honom om att hålla sig lugn och försöka förstå.

”Med all den här isen som smälter”, fortsatte Valen, ”och varmare temperaturer så sväller haven. Det betyder att havsytan stiger och det kan dränka stora städer längs kusterna.”

”Vad hemskt”, sade Tore. ”Bor det inte en massa människor längs kusterna?”

”Det verkar som om du trots allt har studerat!” svarade Valen. ”Jo. Till och med hundratals miljoner människor.”

”Fler orkaner, tornados och andra saker som du kallar ”naturkatastrofer” är på väg – och de blir allt mer våldsamma. Under tiden blir delar av Afrika och andra platser så torra att det är svårt att odla mat.”

”Men det är inte allt. Havsströmmarna som virvlar runt planeten och bär med sig värme kan faktiskt ändra riktning. Om de gör det, då blir det inte roligt! Då kan England frysa till is medan USA blir stekt.”

”Jag förstod inte att så mycket händer”, sade Tore mjukt. ”Finns det något alls ett barn som jag kan göra?”

”Jag trodde att du aldrig skulle fråga”, svarade Valen medan han sänkte sig ned i havet och försvann ur sikte.

Tore gick till sängs tidigt den natten, med huvudet snurrande av nyheterna han fått höra. Snart uppenbarade sig Sedna.

”Vad händer, Sjömoder?” slängde Tore ur sig. ”Vad kan vi göra? Och hur kan jag hjälpa till?”

”Det är rätta takterna”, sade Sedna. ”Du kan bli min starkaste bundsförvant.”

”Tänk efter ett ögonblick: Vad är det som gör den moderna världen möjlig? Vad är det som driver bilar och snöskotrar, skapar elektricitet till datorer och fabriker, värmer hus och skolor?”

”Tja, det är ju energi. Mest olja och kol, antar jag.”

”Det är rätt. De för med sig många goda saker, men det finns ett pris. När bränsle brinner, släpps koldioxid lös. Att bränna ner skogar – som människor ofta gör i fattiga länder – ökar också koldioxidutsläppen. Koldioxid och andra gaser stänger inne värme från solen, som en stor filt. Så planeten värms upp. Till och med några få grader kan göra stor skillnad, som du har sett.”

”Rika länder använder – och slösar bort – väldigt mycket energi. Stora bilar. För många bilar istället för effektiva tåg och bussar. Elljus och maskiner drar mer energi än vad som är nödvändigt. Värmefläktar och luftkonditionering som går till och med när de inte behövs...”

”Vi använder olja för att göra elektricitet till vår generator”, sade Tore. ”Vi åker runt på snöskotrar som går på bensin. Är det en del av problemet?”

”En liten del”, sade Sedna. ”Men om du vill göra någonting, så kan du starta här. En del byar i Arktis och på många andra platser sätter nu upp solpaneler för att få elektricitet från solen, och moderna vindkraftverk för att fånga vindens energi.”

”Om alla använde ren energi, skulle vi kunna se till så att klimatet inte blir mycket värre.”

En vecka senare tävlade Tore och hans hundar i ungdomsmästerskapen. Han var helt inställd på att vinna. Han hade gjort upp planer för hur han skulle använda prissumman.

Tore var mycket glad när hans hundar gick först genom den sista svängen och över mållinjen.

När han tog emot priset tackade Tore sina hundar, sina föräldrar, djurledsagarna – och, så klart, Sedna.

”Jag tänker skänka de här pengarna så att vi kan köpa solpaneler och ett vindkraftverk till vår by”, sade han. ”Vi kan bli en föregångare i den här regionen.”

”Jag ska fortsätta att samla pengar så att jag kan studera vidare”, fortsatte han. ”Jag vill lära mig mer om hur alla kan använda solenergi och annan ren energi – i stället för att bara vara arga över att klimatet förändras.”

”Vår fantastiska planet ger oss allt vi behöver så länge vi tar hand om den på rätt sätt. Jag ska hjälpa till med det.”

Carole Douglis , Översättning: Joachim Kerpner