Volodymyr, 42, blev ett vandrande skelett i rysk fångenskap
Publicerad 2024-10-29 09.49
Ukrainaren Volodymyr Tsema-Bursov, 42, glömmer aldrig välkomstvrålet efter landningen i Ryssland:
– Hör ni, era djävlar, välkomna till helvetet!
När Volodymyr fångutväxlades 1,5 år senare var han ett vandrande skelett.
Köld, tortyr och svält var Volodymyr Tsema-Bursovs vardag mellan 12 april 2022 och 3 januari 2024. En total motsats till livet i ukrainska Mariupol före Rysslands invasion.
– Inte förrän i fängelset insåg jag att jag hade haft världens bästa liv i Mariupol. Arbete, familj, promenader med vår nyfödda dotter, havet, parker. Men allt tog de ifrån oss. Det finns bara fyra väggar kvar av vår lägenhet i centrum, allt annat brann upp, säger Volodymyr.
När ryssarna gick till attack mot Ukraina i februari 2022 hade Volodymyr anställning som tubaspelare i en militär blåsorkester. Han beordrades att delta i försvaret av stålfabriken Ilitj i hemstaden. Volodymyr lagade mat, högg ved och höll utkik mot de framryckande ryssarna.
– Hela Mariupol låg framför mig en dag när jag gick upp på en höjd för att få mobiltäckning. Långt borta såg jag brinnande hus. Än i dag kan jag inte fatta hur förstörd staden var, den var höljd i rök. Ett fruktansvärt skådespel, säger Volodymyr.
I mitten av april lyckades hustrun Inna lämna infernot tillsammans med sju månader gamla dottern Polina och 10-årige sonen Ilja. Efter evakueringen hamnade de i Ryssland.
Misshandlades i ”levande korridor”
Ungefär samtidigt tillfångatogs Volodymyr och fördes bort. I fängelset i ryskockuperade Olenivka blev han och hans soldatkamrater hårdhänt mottagna – i en så kallad ”levande korridor”. De tvingades springa mellan två rader av fångvaktare, som beväpnade med batonger, träpåkar och läderremmar slog männen överallt, inklusive i huvudet.
Hela tiden i Olenivka var Volodymyr törstig, eftersom fångarna inte fick vatten att dricka.
– Det var mycket svårt att uthärda, säger Volodymyr.
I slutet av april flyttades han till fängelset i ockuperade Sukhodilsk, nära gränsen till Ryssland. Där behandlade fångvaktarna de ukrainska krigsfångarna med respekt.
En vecka senare flyttades de igen. 150 fångar packades tätt som boskap med bundna händer, säck över huvudet och tejp runt ögonen i militära transportfordon. Efter en hel natts färd utan möjlighet att besöka toalett var de framme vid en militär flygplats, förmodligen i ryska Rostov-vid-Don.
Volodymyr och hans olyckskamrater lastades ombord på ett plan. Fortfarande med förbundna ögon och händer tvingades han sätta sig på golvet. Med benen framför sig kilades han in mot framförvarande mans rygg, och sen pressades en man upp mot honom i samma position.
”Hoptryckta som sillar i konservburk”
– Vi var hoptryckta som sillar i en konservburk. Det var mycket tufft.
Efter ungefär fyra timmar i luften, med skrik, svärord och batongslag haglande över den som rörde sig minsta lilla, landade flygplanet.
När en medfånge frågade var de var blev svaret: ”I Kiev.” Sedan öppnades lastrampen och de steg ner i helvetet.
Fortfarande med förbundna ögon och händer forslades de i fordon 1,5 timme tills de hörde skällande hundar utanför. Volodymyr och övriga ukrainare tvingades ut, kastades till marken, sedan upp på knä, medan batongslagen föll oupphörligt.
Med händerna bakom ryggen beordrades de att springa, böjda framåt så att de inte såg något.
Medan sovjetiska kampsånger från andra världskriget ljöd från högtalare ställdes de på knä, fortfarande bundna, i ett rum med betonggolv.
– När ryska nationalsången satte igång skrek de åt oss att stå upp och sjunga med, berättar Volodymyr.
Sedan jagades de från bord till bord där de måste skriva under pappershandlingar som de inte fick läsa igenom. Därefter var det dags för snabbduschning och bortrakning av hår, skägg och mustascher. Fångkläder kastades på golvet och de fick plocka upp dem i farten. När de dragit på sig kalsonger drevs de vidare, springande mot nästa rum där de skulle lämna fingeravtryck.
Tvingades sjunga ryska nationalsången
Mottagningsceremonin pågick hela natten, först ett dygn efter avfärden fördes de in i sina fängelseceller. Där beordrades de att stå hela dagen, de fick varken sitta eller ligga. Lunchen var en tunn soppa, middagsmat fick de inte alls. Först klockan tio på kvällen fick de lägga sig.
– Då hade jag inte sovit på två dygn, berättar Volodymyr.
Klockan sex nästa morgon väcktes alla, och hela fängelset tvingades sjunga Rysslands nationalsång.
– Vi kunde inte den då, men texten hängde vid celldörren, säger Volodymyr.
Stående hela dagarna i sina celler tvingades fångarna lära sig inte bara nationalsången, utan också patriotiska krigsdikter, eller ibland biografier om sovjetiska generaler.
Övervakningskameror fanns överallt och om någon satte sig kunde straffet bli 100 knäböj för alla i cellen. Förbudet mot att sitta resulterade i svullna fötter.
– Jag fick panik när såg hur svullen min fotled var efter en vecka. Men sen förstod jag att det var likadant för alla, säger Volodymyr.
På morgnarna var det diktkontroll:
– Vi jagades ut i korridoren. Sedan tvingades vi böja oss fram, med händerna på ryggen och benen så brett isär vi kunde. Bakom stod en vakt som drog isär dina ben ännu mer. I den positionen skulle vi recitera dikter utantill. Den som inte kunde blev slagen, säger Volodymyr.
”Ryska armén segrar på alla fronter”
En gång när han glömt en dikt blev Volodymyr så illa elchockad och misshandlad med batonger och käppar att han inte kunde sitta på tio dagar. Ändå hade han det förhållandevis lätt, eftersom han ”bara” var musiker.
– Prickskyttar och artillerister blev slagna hela tiden, utan anledning, säger Volodymyr.
Utan klockor och radioapparater kunde fångarna ha blivit lätta offer för rysk propaganda. Men de räknade dagar, höll reda på tiden med hjälp av solens gång över tegelstenarna på väggen utanför cellfönstret och lyckades ta reda på ett och annat – bland annat att de befann sig i ryska Vjazma, 75 mil öster om lettiska Riga.
Fängelset i Vjazma har funnits i sin nuvarande utformning sedan 1935, men grundades på 1800-talet. Ukrainska nyhetssajten Teksty – som i juni rapporterade att minst två ukrainska krigsfångar dött i fängelset – beskriver det som ett ”dödsläger”.
– Vi fick inte information om någonting. Vi visste inget om vad som pågick i världen. Ryssarna sade till oss att halva Kiev stod under vatten. Att Lviv, Zaporizjzja och Cherson jämnats med marken. Att Polen tagit stora delar av Ukraina, och Ryssland tagit resten. Men från brottstycken av nyhetssändningar som vi hörde förstod vi att fronten stod stilla, även om det påstods att ”ryska armén segrar på alla fronter”, säger Volodymyr.
När Volodymyr sattes i fängelse vägde han 96 kilo. När han kom ut hade han tappat 41.
– Nästan halva jag försvann, säger Volodymyr.
Portionerna var minimala – som för katter
I början bestod maten av några skedar vatten, där lite gröt eller en potatis simmade runt. Efterhand blev kvaliteten på maten bättre, men portionerna var minimala – som för katter.
– Jag var ständigt hungrig. När jag åt kändes det inte som något kom ner i magen, säger Volodymyr.
I slutet av fängelsetiden var Volodymyr ibland nära att svimma, eftersom han var så utsvulten.
Cellerna var iskalla, eftersom fönstren nästan alltid stod öppna för att förhindra mögelspridning på väggarna. Varannan vecka fick fångarna duscha och deras kläder tvättades. Sedan gick de tillbaka till de kalla cellerna i blöta kläder.
– Det var normalt för oss att frysa hela dagen, säger Volodymyr.
På nätterna sov fångarna i kalsonger och t-shirt, trots kylan. Resten av kläderna skulle ligga prydligt vikta vid sängen. Gjorde de inte det vid en kontroll mitt i natten kunde straffet bli armhävningar. I värsta fall tvingades hela cellen med sex fångar säga sina cellnummer efter varandra om och om igen – ”ett, två, tre, fyra, fem, sex, ett, två” – hela natten, så att de inte fick en blund i ögonen.
Volodymyr och hans cellkamrater hade ingen aning om det över huvud taget pågick några fångutväxlingar. Men en vecka före nyårsafton 2023 fick de plötsligt tandkräm och varsin tandborste.
– Jag hade aldrig föreställt mig att man kunde låta bli att borsta tänderna i 1,5 år. Vi försökte rengöra tänderna med trådar från kläderna och med hårda kanter på handduken.
Jagades ut i 25 minusgrader
De började ana att en frigivning kunde vara på gång. Men ännu på nyårsafton var allt sig likt:
– Vi visste vad det var för dag, vi visste att folk runt hela planeten samlades med sina familjer för att fira. Och vi bara stod där, hungriga som vanligt. Men vi försökte att inte tänka på det, för om man gjorde det var det så sorgligt att man ville gråta, säger Volodymyr.
Men till slut, den 3 januari 2024, kallades Volodymyr och tre andra fångar ut i korridoren, fick sina egna kläder, tog på sig och jagades ut i 25 minusgrader. Trots att de inte fått någon information, visste de att ett fångutbyte var på gång när de lastades in i ett transportfordon.
– Vi blev inte slagna, fick sitta med öppna ögon och titta på fångvaktarna, säger Volodymyr.
Sen flögs de någonstans, sattes på en buss och kördes till ukrainska gränsen. Strax innan gick fångvaktarna av. Som avskedshälsning informerades Volodymyr och de andra att de var ”nazister och fascister” och de fick höra att deras liv skulle bli riktigt dåligt i Ukraina. Sedan gick de över gränsen och var plötsligt hemma igen.
– Jag grät inte, jag var inte glad. Jag kände ingenting alls, säger Volodymyr.
Bor numera i Finland
I flera månader efter frigivningen kände han ett ständigt illamående, och fötterna var fortfarande svullna.
Men när Aftonbladet pratade med Volodymyr i fredags var han helt återställd, vägde återigen 96 kilo och hade fått sina förstörda tänder lagade av ukrainska staten.
Tack vare en nyligen antagen lag som ger före detta krigsfångar rätt att begära avsked från armén och lämna landet – till skillnad från alla andra ukrainska män mellan 18 och 60 år – så befinner han sig sedan två månader i finländska Jyväskylä, dit hustru och barn fördes av volontärer efter att de flytt österut till Ryssland. En total överraskning för Volodymyr, som trodde att de tagit sig till Grekland.
Denna morgon har han följt 3-åriga Polina till dagis. Dottern pratar numera flytande finska, precis som 12-årige sonen Ilja. Kanske stannar familjen i vårt östra grannland för gott. Volodymyr har redan börjat spela tuba i en lokal blåsorkester.
– Det bästa vore om kriget slutar och vi kan flytta hem. Men det är inte realistiskt. Min familj har redan rotat sig i Finland. Och dessutom är både min fru och mina barn livrädda för att leva i Ukraina, där de hela tiden skulle förvänta sig bomber och explosioner. Bara de hör ett flygplan här i Finland så krymper de ihop, säger Volodymyr Tsema-Bursov.
