”Hon har fostrat mig – var min teatermamma”
Teater-Sverige minns Suzanne Osten
Publicerad 2024-10-29 14.30
Teater-Sverige sörjer Suzanne Osten.
De minns hennes nyfikenhet, lekfullhet och humor.
– Hon var den yngsta person jag kände, säger skådespelaren Simon Norrthon.
Han beskriver Suzanne Osten som sin teatermamma.
– Hon har fostrat mig, hon fostrade generationer av film- och teaterarbetare. Hon byggde alltid sina egna universum med nya medarbetare, säger han till nyhetsbyrån TT.
Simon Norrthon betonar att humorn alltid var närvarande i Suzanne Ostens skapande samtidigt som hon grävde i sorgen och sina egna trauman.
– Hon gav alltid hopp och tillförsikt. Hon var ingen nihilist, hon trodde alltid på människan. Hon var den klokaste, det är en enorm förlust, säger han.
Författaren, poeten och journalisten Göran Greider skriver på X:
– Suzanne Osten har gått bort. Vart? Till en annan scen, någonstans, och på många sätt förblir hon kvar också här.
Skådespelaren Ann Petrén jobbade på Ostens hjärteprojekt Unga Klara i tolv år.
– Hon var en vägvisare som har hållit upp skylten och visat "det här ska vi kämpa för". Vi ska ha ett tydligt barnperspektiv. Det har för mig och många andra inneburit en riktning. Och nu är den skylten nedtagen, känner jag, säger hon till TT.
Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, skriver på X:
– Så ledsen att Suzanne Osten lämnat oss. 80 år, men mitt i livet. Jag har haft förmånen att få träffa Suzanne några gånger, bland annat i nätverket ”Håll ihop – för en human migrationspolitik”. Jag minns särskilt hennes närvaro i samtalet, hennes engagemang och hennes okuvliga tro på att allt faktiskt är möjligt. Tack för dina insatser och din kamp.
Författaren Helena von Zweigbergk skrev intervjuboken ”Osten om Osten” som kom ut 1990.
– Suzanne blev en förebild för mig, en ideologisk mentor. Hon hade en så befriande och kärleksfull feministisk blick. Hon lärde mig att vara solidarisk med barnet och barnet i mig. Jag fick ett brev från henne bara häromveckan, säger hon till Dagens Nyheter.
– När vi träffades sista gången pratade vi om åldrande och om våra krämpor, ”hur ska man annars kunna dö”, sa hon apropå dem, ”man måste ju börja någonstans”. Samtidigt var hon, som hon själv formulerade det ”överpigg”.
Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap, säger till Svenska Dagbladet:
– Hon är så mycket, Suzanne Osten. Pionjär på så många sätt. Jag minns de pjäser som var helt avgörande för den andra vågens feminism. Jag tänker inte bara på ”Jösses flickor” som var en otrolig succé, utan också på ”Tjejsnack” som spelades på fritidsgårdarna för unga flickor. Det var en briljant sorts agitationsteater. Och vad har hon inte betytt för barnteatern och Unga Klara? Man vet inte var man ska börja.
