– Läsning har varit min drog, lust och glädje

Marie Hermanson om kärleken till litteraturen – och den nya boken som är en riktig ”rövarhistoria”

Ingalill Mosander

helskärm

Marie Hermansons nya roman ”Den stora utställningen” liknar ingenting hon tidigare skrivit.

– Den är en riktigt rövarhistoria. Och jag har aldrig tidigare haft så roligt under arbetets gång!

Hon använder gärna ett brott som drivkraft i sina berättelser och rör sig ofta i verklighetens utmarker. Så även denna gång. 

Händelseförloppet håller ett rasande tempo med vilda biljakter, mord på en polis utfört av Kurt Haij­by (sant), Albert Einstein som håller sin Nobelföreläsning på Liseberg (sant), blir jagad av en våldsam, antisemitisk tysk (nästan sant) och som spindeln i nätet den 19-åriga, nyfikna journalisten Ellen Grönblad (påhittad).

Det är den korta versionen. Den långa är ännu mer hisnande. 

Som läsare får man nästan hålla i sig för att hänga med i svängarna. Det känns som om boken skrivits av en författare på mycket gott humör.  

– Det här har sedan lång tid varit mitt älsklingsprojekt. 1923 hölls en stor jubileumsutställning i Göteborg, som jag läst mycket om och sett bilder ifrån. Man lät bygga två 60 meter höga torn med gasfacklor på toppen och folk kunde åka i gondoler ovanför marken. Det var lite science fictionartat. Som ”Tillbaka till framtiden”. Hela projektet präglades av en modernitet och optimism, som jag smittades av och skulle vilja känna.

”Vår tid är mörk och otäck”

Marie Hermanson säger att det var lockande att bygga upp en egen värld.

– Jag tycker vår egen tid är så mörk och otäck att det var trevligare att vistas ett tag i den här i stället.

Hon tillbringade mycket tid på stadsbiblioteket där hon läste Göteborgs-Posten på mikrofilm och fick en bild av vad som hände på utställningen och i samhället för övrigt.

– I en gammal tidning stod det att Einstein kommit två dagar för sent till sin föreläsning. Jag undrade vad han gjort under mellantiden. Man fick ingen vettig förklaring och det faktum att Einstein vid denna tid hade många fiender och levde under dödshot triggade i gång min fantasi.

Den man som ledde den antisemitiska hatkampanjen i Europa mot Einstein var en tysk vid namn Paul Weyland. 

– Jag lät honom figurera som bedragare och latent mördare.

Bokens andre bedragare, Kurt Johansson, är också en autentisk person. Han sköt ihjäl detektivkonstapel Carl Olander på Spannmålsgatans polisstation. Mordet skildras utförligt i Göteborgs-Posten den 17 maj 1923. Men trots att han dödade en polisman dömdes han endast till ett och ett halvt års fängelse.

Kurt Johansson tog sig senare namnet Haijby och blev på 50-talet känd för att ha utpressat hovet på stora summor genom att hota med att gå ut offentligt med sitt påstådda homosexuella förhållande med Gustav V. 

– Jag hade ingen aning om att Haijby begått ett mord och läste de polisdokument jag lyckades få tag på innan jag beslöt mig för att plocka in honom i handlingen. 

”Min egen värld”

Marie Hermanson har ett arbetsrum på Konst­epidemin, ett gammalt epidemisjukhus i Göteborg som i dag fungerar som kulturcentrum och ateljéområde. 

– Hit går jag varje morgon klockan åtta och det är här jag skriver. När jag öppnar dörren kliver jag in i min egen fiktiva värld. Här börjar romanfigurerna leva, jag kan nästan höra deras röster och se dem. Det är som ett skådespel som pågår där jag är regissör och bestämmer när vissa karaktärer får komma in på scenen. 

För att stänga ute den vanliga världen drar hon för gardinerna för fönstret, även om det är vackert väder och solen skiner. 

– Det känns som om jag måste skydda mig. För man är i ett skyddslöst tillstånd när man skriver, som i någon sorts vakendröm. Att vara författare är ett ensamt yrke. När boken är klar får man sätta på sig sin rustning, byta karaktär och bli extremt social, prata för publik, intervjuas och uppträda på bokmässor. Det kan vara svårt att ställa om.

Barndomsdröm bli författare

Men att bli författare var hennes dröm redan som barn.

– Min mamma har berättat för mig att jag brukade gå omkring och berätta påhittade historier för mig själv. Morfar, som bodde hos oss, läste mycket sagor för mig. Läsning har varit min drog, lust och glädje. Hela livet har jag vistats i litteraturen. Jag har kunnat gå in i olika världar, i andra människors hjärnor. Vad oerhört fattigt mitt liv skulle ha varit annars. En skog och ett biblioteket – har jag bara det kan jag bo var som helst.