Så ger man igen på en vidrig husmor
Sommaren 1997. En vän ska gifta sig och jag är toastmaster. Jag och några andra nära vänner springer runt i lokalen och fixar några timmar inför vigseln och vi hade nog haft det ganska trevligt tillsammans om det inte vore för ”husmor”.
Ja, det var så hon presenterade sig och hon gjorde det utan minsta ironiska blinkning. Den här kvinnan, som förmodligen heter Gun eller Hillevi, vill på allvar att vi ska kalla henne ”Husmor”. Det är husmor som tar hand om lokalen och jag har aldrig förut hört en kvinna säga ordet ”skråma” så många gånger under så kort tid. Det får inte vara ”minsta skråma” på något, säger hon.
Den här kvinnan är vidrig. Hon är en energitjuv, hon kunde öppna ett kraftverk och dra in bra pengar. Dessutom är hon en elak fan, fäller nedsättande kommentarer om min lillebror. Hon säger att hon inte sett en så liten man sedan hon såg filmen ”Willow”. När den lilla vidrigheten briserar från hennes fula mun bestämmer jag mig för att hitta ett sätt att ge igen. Och tillfället presenterar sig snart.
Jag står alldeles bakom marskalken Johan och hjälper honom knyta slipsen och Husmor vandrar förbi och säger ”Jaså, vuxna män som inte kan knyta sina egna slipsar.” Och jag svarar: ”Nej. Det har blivit svårt för Johan att göra det efter branden.”
Och Johan fattar genast galoppen. Omärkligt stelnar han till med sina fingrar. Han formar långsamt sina händer till ondskefulla klor. Stela som knotiga träkvistar från ett dött träd låter han dem spreta ut över manschetten. Det ser verkligen ut som om de är svårt brännskadade. De där fingrarna kan inte greppa en tennisboll, de kan inte fatta en penna, de kan absolut inte knyta en slips.
Husmor tittar ner och jag ser hur hon blir röd i ansiktet. För första gången i dag står hon mållös. ”Jag ville inte?…”, börjar hon och jag avbryter. ”Du ville inte vadå?” Johan tittar ner i golvet, säger ingenting alls. ”Det var inte min mening att?… ”, säger hon. Johan tittar upp och säger med utsökt darrande underläpp: ”Jag kan aldrig mer spela piano.”
Husmor avviker och sen ser vi inte av henne mer under kvällen. Det har gått över tio år sedan detta hände och jag kan möjligen tycka att Husmor sonat för sitt beteende. Hon är härmed varskodd om att detta var en bluff och att hon inte längre behöver ha dåligt samvete för den där julidagen 1997. Slutet gott, allting gott, nånstans.