”Jag älskar att förhandla med köpare”
Uppdaterad 2011-06-30 | Publicerad 2011-06-29
Följ med loppis-proffset Lotta Olofsson
På loppisen i Lund står hundratals bakluckor öppna. Här har garderober rensats. Gamla prylar ska få nya ägare och säljarna tjänar några slantar till semestern.
För Lotta Olofsson är loppis ett sätt att tjäna pengar – men också ett helgnöje som hon ser fram emot!
Det är ljummet i luften och mestadels molnigt – ett perfekt loppisväder. Grusplanen i Lund är fylld av privatpersoner och deras bilar, för här har det rensats i garderober och förråd. Det är barnfamiljer som säljer urvuxna kläder, tonåringar som tjänar pengar på sina gamla leksaker och par som säljer sådant som de tröttnat på, allt från moderna kläder till antika glas och tallrikar.
Lotta Olofsson bor alldeles i närheten och brukar komma hit då och då. I dag säljer hon mängder av kläder som hon inte längre vill ha, men också böcker, småprylar och lite arvegods.
– Det här har jag sett fram emot, säger hon lyckligt, samtidigt som köparna sliter och drar i hennes loppisprylar på bordet. Jag älskar att förhandla med köparna!
En dam kommer fram och tittar på en av Lottas kjolar som hänger på klädstången. Det är dags att komma överens om priset.
– 20 kronor, säger Lotta.
– Jag köpte en likadan för tio kronor därborta, försöker kvinnan.
– Gå dit igen då, svarar Lotta med ett garv. Hon kanske har fler!
– 15 kronor, försöker kvinnan, men Lotta är stenhård.
– Nä, 20 ska jag ha, säger Lotta. Det är ju gummiband i midjan, den kommer alltid att passa.
Kvinnan ger sig och säger okej till 20 kronor. Men när hon betalar ger hon ändå bara 15 kronor till Lotta.
– 20 kronor ska det vara, påpekar Lotta.
Till sist blir det som Lotta har sagt. Både kvinnan och Lotta skrattar efter uppgörelsen, för det här är en del av spelet. I alla fall för den som vill. En del har fasta priser på sina bord, och det är helt okej det med. Kunderna märker snabbt vem som kan tänka sig att förhandla och vem som blir
irriterad.
– Men mot slutet av dagen vill jag bara bli av med sakerna, det är ju det jag är här för. Då sjunker priserna lite.
Lotta förhandlar och munhuggs med kunderna. Affärerna går bra, och kunderna som varit hos Lotta verkar glada, för hon är trevlig och rolig. Oftast är det Lotta som går segrande ut kampen. En match både vinner och förlorar hon: En kvinna vill bara betala 30 kronor för ett plagg som Lotta vill ha 35 kronor för. Till sist blir det 35 kronor – men så har Lotta ingen växel, och det blir 70 kronor tillbaka på kvinnans hundralapp. Och nya skratt.
– Det är en fantastisk tillställning med loppis. Jag vill inte kasta saker som går att använda, och kan jag sedan få in några tior för det är det toppen
Carro Wendt