Björn Olsen berättar om sin allvarliga sjukdom
Professorn fortsätter kritisera Folkhälsomyndigheten i ”Sommar i P1”
Björn Olsen har blivit hela Sveriges anti-Tegnell.
När Folkhälsomyndigheten fattat besluten har han funnits där för att såga dem.
Hans sommarprogram är inget undantag – men han hinner också berätta om det som skakade om hela hans värld.
Det känns som om han stått i Aktuellt varenda kväll den här våren, Björn Olsen.
Han blev tidigt en av den svenska coronastrategins största kritiker och är inte sen med att såga Folkhälsomyndigheten, medier och politiker.
Överläkaren och professorn är fortfarande stolt medlem av de 22 forskarna som i debattartiklar och intervjuer fört fram sin linje: Sverige har varit för passiva, tagit felaktiga beslut och ibland inga alls.
De 22 forskarna möttes först av en hatkör, berättar Björn Olsen i sommarprogrammet.
Men nu har någonting hänt. Hatkören har tystnat och opinionen svängt.
Björn Olsen är helt övertygad om att han har rätt och att han har haft rätt från början. Han var säker på att smittan från Kina kunde utlösa en pandemi innan Folkhälsomyndigheten började slå larm om samma sak.
Det är ett självförtroende att beundra, eller irritera sig på, om man är lagd åt det hållet. Björn Olsen framstår i programmet som en tuffing, van att få sin vilja igenom.
Men ingen kan styra över hur och när man drabbas av en allvarlig sjukdom.
Det börjar med att han blir trött. Sedan ilsken, ledsen, går upp i vikt, förlorar hår och potens. Han ser allt sämre. Optikern vill att han ska ha starkare glasögon, psykiatrin har inga svar.
Trots att både Björn och hans fru är läkare så kan ingen av dem ställa diagnosen.
Till slut visar det sig att Björn har fått en tumör på hypofysen, som dessutom påverkar syncentrat. Han är på väg att bli blind.
Björn Olsen planerar för sin död, men får leva. En ödmjukande upplevelse, vackert beskriven, som gärna hade fått ta ännu mer plats.
Men han ska även hinna med kärleken till fågelsång, en del fackbokssnack om pandemier och en dråplig historia om en böld han en gång hade i rumpan.
En eloge till musiken, som är utmärkt, och särskilt valet av Dylanlåten ”Idiot Wind”. Och ja, den spelas efter ett segment om en viss myndighet.