”Papparollen kommer vara svår att upphäva”

I nya romanen ”Pappaklausulen” utforskar Jonas Hassen Khemiri familjens olika roller

Jack Hildén

helskärm

Författaren och dramatikern ­Jonas Hassen Khemiri vann August­priset för sin senaste ­roman, och har egentligen ­enbart blivit hyllad sedan ­debuten ”Ett öga rött”, 2003.

Nu kommer den femte ­romanen, ”Pappaklausulen”.

Från uteserveringen syns ett barn komma cyklandes. Barnet närmar sig obekymrat övergångsstället. I sista stund hinner mamman ifatt, river tag i barnets arm och börjar skälla. Under tiden är det ännu mindre syskonet i långsam takt på väg bakifrån. Mamman är för upptagen med att läxa upp storebrodern, att hon inte märker att det nu finns en ny fara att avvärja.

– Nu växlar hon fil, säger Jonas Hassen Khemiri.

Det ännu mindre syskonet svänger lugnt in vid familjen, och de leder cyklarna över gatan. Vi har fått se en skymt av mammans och barnens dag – kantad av ­beskyddande och någon som hindrar en från att ha roligt. 

Vill inte husera pappan

Det är en scen som har vissa ­beröringspunkter med Khemiris nya roman, ”Pappaklausulen”. En klausul är ett tillägg. Det finns ett kontrakt, det bedöms också ha ­behov av en klausul. I det här fallet handlar tillägget om att barnen tar hand om pappan när han kommer på besök. Det är en berättelse om en familj där ingen har namn eftersom de, som Khemiri säger, är sammantvinnade. I stället heter de ”En pappa som är en son” och liknande variationer.

I en familj är man många roller samtidigt, och i ”Pappaklausulen” är det ofta oklart vem man är mest, och vad som innebär mest makt. 

Familjens överhuvud, pappan som är farfar, åker till Sverige för att hälsa på. Men sonen, som är ganska nybliven pappa, har bestämt sig för att avsluta pappaklausulen. Han vill inte husera pappan eller sköta hans ekonomi längre. Sonen känner en hel del sorg, eftersom pappan ofta var frånvarande under uppväxten.

Kände flyktbehov

Khemiri är själv pappa till två små barn, och beskriver det som att han fått syn på sin tid. Och börjat renodla den. Väljer vilka poddar han ska sluta lyssna på, för att ha tid att skriva och prata om lego med sina barn. 

– När jag var yngre hade jag en väldigt enkel idé om att föräldrar som lämnade sina barn gjorde det värsta tänkbara. Sen blev jag ­pappa själv, vilket såklart var kopplat till massa kärlek. Men! Det som gjorde känslan intressant var att jag ibland kunde känna det där flyktbehovet. Som att jag inte kunde vabba i två månader och fortfarande vara jag. 

Intim gemenskap

Det intressanta och svåra med att skriva om familjer är hur komplicerat allt är. En grupp männi­skor har bott ihop i åratal, till ­synes slumpmässigt hopbuntade. Man ingår i en gemenskap mer ­intim än någon annan, samtidigt kan man få känslan av att inte ­veta vilka personerna runt middagsbordet är. Att det är omöjligt att säga vems ”fel” saker är, hur saker började som nu är så ingrodda att de är en självklar del av dynamiken, skildrar Khemiri på ett sätt som gör att oklarheten får en form. 

– Har man blivit övergiven av­ ­sina föräldrar är det vanligt att försöka hitta en anledning till varför det hände. Jag har en grundkärlek till min pappa men i perioder ­hade vi inte kontakt. Jag ägnade mycket tid åt att förstå varför. Jag försökte hitta syndabockar. Det är samhällets fel, hans fel, det är ­kapitalismens eller trädens fel. Den jobbiga underliggande känslan var … tänk om det är mitt fel. 

”Många frånvarande fäder”

”Pappaklausulen” skildrar det obekväma i att se rollerna förändras. I att växa ikapp sina föräldrar och därmed försöka acceptera att man själv bär en del av ansvaret. Det är inte längre rimligt att ­pappa bara ska ringa mig. Ibland borde även jag trycka fram numret. 

Sonen, som får räknas som bokens huvudperson, slits mellan att dels vilja bli älskad och erkänd av sin pappa, och att dels kunna säga ifrån. 

– När jag växte upp hade många frånvarande fäder, säger Khemiri. Det var som ett mysterium i ­våra liv. Var är dom? När de inte var på plats fysiskt skapades möjligheten att fantisera fritt kring dem, fylla skuggan. 

Går det att förändra pappaklausulen? Går den att säga upp helt? Han tror inte det. 

– Alla andra relationer är förhandlingsbara. Innan jag fick barn tyckte jag att alla relationer gick att tweaka på ett eller annat sätt. Eller att de upphör helt, så slutar ju en dålig förhandling. Man river kontraktet. När jag blev pappa ­insåg jag att den här relationen kommer vara svår att sätta sig ner och upphäva. 

Säger författaren som också är en pappa som heter Jonas Hassen Khemiri.