Maktelitens inkomster - som 17 arbetare
Uppdaterad 2013-02-13 | Publicerad 2013-02-12
En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton, fjorton, femton, sexton.
...Och 17.
Så många industriarbetares inkomst går det på genomsnittet av samhällets maktelit.
– Konsekvensen blir ett mer ojämlikt samhälle, säger LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson.
För 13:e gången har LO mätt inkomstutvecklingen för samhällets toppar och jämfört med industriarbetare i rapporten "Makteliten - klyftorna består".
I mätningen ingår förutom elitens löner också deras rörliga inkomster som bonusar och kapitalinkomster. Vilket i sin tur jämförs med en genomsnittlig industriarbetares lön, 315 593 kronor om året eller 26 039 kronor i månaden.
”Får ingen avkastning”
Enligt en av rapportförfattarna, Jeanette Bergström, är jämförelsen rättvis trots att fler delar än lön ingår i maktelitens inkomster:
– Vi tycker det, eftersom en industriarbetare inte har möjlighet att bygga upp något kapital, han får aldrig någon avkastning på kapital. Medan eliten har så höga löner att de kan sätta av pengar, köpa saker och göra vinster och då ingår det i deras lön att det blir mer pengar med tiden, säger hon.
Tre kategorier av toppar har kontrollerats. Från näringslivet, demokratin och den byråkratiska eliten. Genomsnittet av makttopparnas inkomster motsvarar 17 industriarbetares löner.
Allra mest pengar har topparna i näringslivet. Deras inkomster är i genomsnitt 46 industriarbetare. Det kan jämföras med personer ur den byråkratiska sfären som hamnar på åtta och den demokratiska som landar på fem industriarbetarlöner.
Enligt Karl-Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande, är det viktigt att följa maktelitens inkomstutveckling.
LO:s ledning
– Det blir ett mer ojämlikt samhälle när vi får en liten grupp som drar i från och tjänar jättemycket pengar samtidigt som vi får fler och fler i samhället som är fattiga, går på försörjningsstöd och är utförsäkrade från a-kassan, säger han.
Även LO:s ledning ingår i de kontrollerade grupperna. 2011 var bottenåret för vad en LO-bas tjänar i jämförelse med industriarbetare, 3,1 gånger så mycket. Då var Wanja Lundby-Wedin ordförande.
Förklaringen då var enligt LO att Wanja Lundby-Wedin under sitt sista år som ordförande lämnade en rad styrelseuppdrag. Vilket drastiskt minskade hennes inkomster.
Fixerad lön
För Karl-Petter Thorwaldsson gjordes en annan löneuppgörelse. Hans lön är i dag fixerad på en fast nivå, 3,5 gånger en industriarbetare.
– Jag har 89 000 kronor i månaden. Om jag får intäkter utöver det i form av styrelsearvoden och liknande räknas min lön av så att den alltid hålls där. Det är min totala lön och den har jag väldigt lätt att stå för, säger han.
– Jag har ofta kritiserat att man sätter en låg lön och kryddar den med en massa arvoden. Det kan ses som ett sätt att försöka dölja vilken lön man har.
Motparten på arbetsmarknaden Svenskt Näringsliv har en ordförande som heter Kenneth Bengtsson. Hans inkomst motsvarar 48 industriarbetarlöner, enligt LO:s maktrapport. Även vd:n Urban Bäckström är välbetald.
”Ägarna bestämmer”
Han vill inte närmare gå in på LO-rapporten, men säger ändå:
– Det är ägarna som bestämmer vd-lönerna och jag jag bara hoppas att de inte bestämmer att de ska ha för mycket. Men man ska inte glömma att Sverige har de mest sammanpressade lönerna bland OECD-länderna, undantaget Norge och Danmark. Om det blir för stora skillnader så kan samhället slitas isär, men det är det verkligen inte frågan om här.