Psykvårdens misslyckande
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-29
Mental- sjukhusen stängdes - tusentals sjuka får ingen hjälp
De skulle lämna mentalsjukhusen och hjälpas till ett eget liv ute i samhället.
En bra idé. Som misslyckades.
Tusentals sjuka människor får i dag ingen hjälp alls. De lever på gatorna eller i djup isolering.
Aftonbladet har kartlagt hur den svenska psykvården monterades ner.
Mentalsjukhusen hade synnerligen dåligt rykte. Med all rätt.
På 1800-talet behandlades de fastkedjade patienterna under närmast tortyrliknande former.
Svältkurer, tolv timmar i iskallt vatten och inympande av skabb var populära behandlingar. Prygel tillhörde rutinerna.
Massförvaring - inte vård
I slutet av 1920-talet började psykiatrin så sakteliga att integreras i den allmänna sjukvården. Men egentligen förändrades inget i sak.
De traditionella mentalsjukhusen, placerade i slottsliknande byggnader utanför städerna, bestod.
Det handlade om massförvaring - inte om vård. Metoderna som användes, exempelvis lobotomi, stympade människor för livet.
- Det var en mer eller mindre humanitär förvaring utanför den reguljära sjukvården. Dårhusen blev sinnesjukhus och senare mentalsjukhus, men det var i realiteten endast namnbyten på samma företeelse, säger Jan-Otto Ottosson, professor i psykiatri och författare till boken "Psykiatrin i Sverige".
- Egentligen fanns det ingen psykiatrisk behandling i Sverige före 1950.
Städer i miniatyr
Nya mentalsjukhus fortsatte att byggas långt in på 1960-talet. Det var enorma komplex, som städer i miniatyr för psyksjuka, helt avskilda från övriga samhället.
1967 fanns 36 000 platser i slutenvården - flest i hela världen i förhållande till befolkningsstorleken.
I dag återstår drygt 5 000 vårdplatser.
1960-talets samhällsdebatt påverkade även psykvården. En ung radikal generation krävde att institutionerna skulle rivas. Psykiskt sjuka skulle med bistånd av myndigheterna leva ett så normalt liv som möjligt.
Psykiatrireformen, som riksdagen klubbade 1994, bekräftade och påskyndade utvecklingen.
Tanken var att patienterna skulle bo i egna lägenheter. Med stöd av kommunen skulle de kunna leva ett bra liv ute i samhället.
Såväl politiker som fackmän ansåg att psykiatrireformen var en i grunden god och humanistisk idé. Det tycker man fortfarande.
Men något gick fel. I synnerhet i storstäderna.
Därför blev det fel
Kritikerna pekar på tre faktorer som bidragit till fiaskot:
1 Den ekonomiska krisen under 1990-talet har slagit väldigt hårt mot de svagaste i samhället. Det har inneburit att många psyksjuka inte kan få utbildning och jobb. Många nekas också lägenhet av hyresvärdar och blir därför hemlösa.
2 Domstolarna dömer färre brottslingar till vård. Andelen psyksjuka i landets fängelser har ökat mycket kraftigt. När de kommer ut i samhället är de ofta ännu sjukare.
3 Bristerna i samarbetet mellan olika myndigheter. Socialtjänsten och sjukvården har skickat psyksjuka till varandra. Det mynnar ut i att de blir helt utelämnade och ofta skaffar sig missbruksproblem.
- I många medelstora kommuner har det skett ett prestigelöst samarbete mellan socialtjänst och psykiatrin. I de stora städerna fungerar det dessvärre urdåligt, säger Jan-Otto Ottosson.
För fyra år sedan levde, enligt Socialstyrelsen, 50 000 psykiskt sjuka, varav 12 000 i Stockholm, utan någon som helst kontakt med socialtjänsten - trots att kommunerna är skyldiga att söka upp dem.
Många är hemlösa
Inget tyder på att situationen förbättrats sedan dess. Nya sparbeting presenterades i Stockholm så sent som för en månad sedan.
Många psykiskt sjuka lever som hemlösa eller i djupaste isolering. Många dövar sin ångest med alkohol eller andra droger.
- Det blev precis som det inte skulle bli. Nu kan man gå ronden på Kungsgatan, som en överläkare uttryckte det för några år sedan.
Jan-Otto Ottosson, som studerat svensk psykvård i många år, är bekymrad.
- Det har funnits en övertro på att allt ska bli bra bara man avvecklar mentalsjukhusen. Där får man nog tänka om igen. Neddragningarna har gått för långt.
Jens Kärrman