Utomlands blir vi förenade

Mitt lilla äventyr pendlar mellan att jag är modig som bara lämnar allt i Stockholm till att jag är dum i huvudet som bara lämnar allt i Stockholm. I Stockholm har jag fast jobb, bostad, världens bästa vänner och familj.

När jag lämnade huvudstaden, var jag som många andra otroligt trött och uttråkad på denna stad, jag spydde galla varje dag. Människorna, stressen, Stureplan, arbetsmarknaden, ja allt!

Anledningen till min flytt var att jag ville komma bort från en destruktiv beroenderelation men främst har jag en lång ”to do list” med saker som jag vill göra. Jag har också en osund inställning till att vad som än händer i livet, så måste jag kunna klara mig själv. I botten handlar väl allt om att man är livrädd för att bli sviken så att man garderar sig mot eventuella händelser.

Många västerlänningar kommer till Singapore och får då benämningen "expats". Lokalbefolkningens defenition på "expats" är: "västerlänningar som kommer hit för att tjäna pengar, umgås bara med andra västerlänningar, ha pool, vakta på sina lägenhetskomplex och att de bitchar med alla. Det är inga smickrande bilder, men jag kan säga att de inte stämmer. I alla fall inte på mig.

Att leva här går som en berg och dalbana, men jag känner att jag har koll på läget och börjar smälta alla intryck. När man kommer till ett nytt land blir man helt plötsligt förenad med alla sina landsmän. Det finns ungefär 1500 svenskar och 1200 norrmän i Singapore.

Fast vi inte känner varandra så blir vi magiskt sammansvetsade, byter telefonnummer, träffas, har gemensamma fester, hjälper, stöttar och tar hand om varandra. Bara att få höra nån prata svenska gör så mycket. Det kallar jag underbart!

En av veckorna som gått har dock varit hemsk. Vi fick påhälsning av några jordskalv, inget man är van vid. Men skulle jag få en biljett hem imorgon skulle jag bli en så kallad ”no show” på flygplatsen. Det tyder bara på att jag gjorde rätt som lämnade det trygga där hemma. Men är det något som jag fått perspektiv på så är det att Stockholm är värdens bästa stad och jag kommer hem igen....sen.

Ida Axelsson