’Ta mig, men låt mina barn leva’

Carina Bergfeldt

Sarah, 29, kröp in under en madrass och bad Gud skona familjen från monstertornadon

Sarah Patteson, 29, välte en madrass i hallen och kröp in ­under den med sina två barn.

Sedan började hon be.

– Jag sa till Gud att han kunde ta mig, men låta barnen leva, säger hon.

Sett från ovan är för­ödelsens linje förvånansvärt rak.

Den sträcker sig 25 ­kilometer, rakt igenom hjärtat av staden Moore i Oklahoma.

– 1999 var den tre gånger så lång, säger ­helikopterpiloten Brian Winslow, 29, och pekar.

På sjukhuset, där den skövlat förlossnings­avdelningen, där fyra nya bebisar föddes samma dag som tornadon kom.

På biljardhallen, där käglor fortfarande syns i bråten.

På banken, där 25 människor överlevde genom att gömma sig i kassaskåpet.

Plockade leksaker

Och på gatan South west fifth, där Sarah Patteson några timmar tidigare stått tillsammans med maken Shane och väntat på klartecken att få återvända hem.

Inte för att det fanns ett hem att återvända till – huset var precis som 2 000 andra totalförstört – men de ville ändå dit och försöka plocka åt sig några leksaker till barnen.

– Jag har aldrig varit så rädd, säger hon.

Hunden försvann

Hon hörde varningen på radion, bestämde att hallen var husets säkraste plats, välte en madrass och kröp under den med Noah, 7, och Lucas, 9, samt familjens tre hundar. När mullret var precis över dem blev chihuahuan rädd och sprang ut. Sedan dess har hon inte sett lilla Chili.

– Vi andra klamrade oss fast i varandra. Jag bad till Gud att om han var tvungen att ta någon så skulle han ta mig.

Men tornadon försvann och Sarah och barnen kunde krypa ut ur bråten. Nu bor de hon hennes föräldrar, några gator bort.

– Men vi ska bygga ett nytt hus snart. Vi börjar om.

En mentalitet som upprepas om och om igen.

Hos volontärerna som krattar okända människors gräsmattor fria från skräp och ­sopor.

Från det lokala elföretaget som står och serverar korv till alla som är hungriga.

Och hos kärleksparet Jessica Melendez och Gerson Repreza, båda 19, som fäster en flagga vid hans hus när Aftonbladet går förbi på gatan.

– Flaggan är vår symbol för att vi inte ska ge upp. För att vi ska bygga ett nytt hus och fästa den på, säger Gerson Repreza.

Han var i familjens skyddsrum när tornadon kom. Flickvännen hos sin farmor.

– Jag grät när jag kom hit och såg hur allt var förstört. Våra minnen av våra år tillsammans är borta, säger hon.

Gerson rycker på ­axlarna. Ler åt henne.

– Vi kommer att bygga ett nytt hus. Skapa nya minnen.

När helikopterpiloten Brian Winslow några timmar senare får historien återberättad för sig ler han.

”Flyttar aldrig”

– Det är därför jag älskar den här staden och aldrig kommer att flytta härifrån. Vi har haft tre stora tornador. 1999, 2003 och nu. Min mammas systrar har båda förlorat sina hem. Men folk har ett lugn här som jag inte sett någon annanstans. Säg mig … skulle det hända i Sverige att folk hjälper varandra som de gör här? Att man till slut får säga stopp för att det är för många som kommer med mat och vatten?

Tystnad.

Han skrattar till, innan han vant girar med helikoptern för att åka ännu ett varv över för­ödelsen.

– Det är därför vi stannar här och bygger upp på nytt. Trots att det kommer nya tornador.