Drömmen: Bli pojke

Carina Bergfeldt

För 10-åriga Shaista är livet redan utstakat: Hushållsarbete i fem år - sen blir hon bortgift

Hon har gått två år i skolan, blivit bortgift som tonåring och fött sex barn. Om hon inte hinner dö innan av krig, i barnsäng eller av våld i hemmet så blir hon i genomsnitt 49 år gammal.

FN och Rädda barnen är överens:

Afghanistan – Sveriges och världens största biståndsland – är den farligaste platsen på jorden att vara kvinna.

Om ett år lämnar de svenska och amerikanska styrkorna landet efter 13 års krig.

I tre dagar berättar landets mest utsatta, mammorna och döttrarna, för Aftonbladets Carina Bergfeldt om farorna och ojämställdheten nu – och oron över vad som händer då.

SHORQL. Hon är tio år ­gammal och hennes barndom är snart slut.

– Min högsta önskan är att bli pojke så att jag kan få ett annat liv, säger ­Shaista.

Om fyra månader slutar hon andra klass.

Då väntar fem års hushållsarbete innan hon gifts bort till en man hennes föräldrar valt.

20 svarta symaskiner smattrar ikapp. Men det är långt fler än 20 personer i rummet. Vid varje symaskin sitter en 15-årig flicka. Bredvid henne en lillasyster eller två. Och längs fyra rummets hörn sitter flickornas mammor och mormödrar. Allt som allt är mellan 40 och 50 personer fokuserade på de färgglada tygerna som valsar runt i rummet.

Vill gå i skolan

En av dem som är nyfikna på symaskinerna som getts till några av byns flickor som biståndsgåva - tänkta att skapa utbildning, jobb och inkomst för de unga kvinnorna - är 10-åriga Shaista.

– Jag önskar så att jag ­också skulle få en symaskin så att jag kunde bli skräddare, säger hon.

– Men mest av allt önskar jag att jag var pojke.

Varför?

– Då kan jag få ett annat liv. Pojkar får gå i skolan.

Utbildning skapar ambition.

Men i Shorql, precis som i otaliga andra byar i Afghanistan, krockar ambition med verklighet:

Det finns inga kvinnliga lärare som kan utbilda byns flickor.

De tillåts ha en manlig ­lärare i två år. Sedan får de stanna hemma och hjälpa sina mammor med städning, barnpassning och matlagning så att de kan sköta ett eget hushåll när de gifts bort, ofta vid 15 års ­ålder, trots att den lagliga giftas­åldern för en flicka är 16.

För Shaista är skoltiden över om fyra månader.

– Jag kan skriva mitt namn. Och min pappas namn, säger hon.

– Men jag vill lära mig att skriva mycket mer. Men det går inte eftersom jag inte är en pojke.

Är pojkar värda mer än flickor?

– Ja.

Sju av tio flickor i Afghanistan får inte studera längre än till sjätte klass. Tre miljoner flickor går inte i skolan alls.

– Men det beror inte bara på bristen på kvinnliga lärare. Det största motståndet finns i det egna hemmet, den egna byn, säger Maryam Zhila, 33, ansvarig för Svenska Afghanistan­kommitténs skolprojekt i Bhalkprovinsen.

– Deras inställning är det vi jobbar mest med.

Resan genom ett krigshärjat landskap går vidare. Shaista och hennes drömmar är nu två timmar bort. Bilen rullar in i Keshindeh, där Maryam Zhila ska ha möte med skolrådet.

15 år – ungefär

– Flickor här får gå i skola i sex år. Vi uppmuntrar kunskap, då kan de lära sina barn läsa sen, säger skol­rådets ordförande, Motasem Bela, 24.

De är 13 år när de slutar skolan. Vad gör de då?

– Hjälper sina mammor.

Och hur gamla är de när de gifter sig?

De sex männen i skol­rådet börjar skratta. Svarar att de ”gärna ser att flickor går i skola”. Samma fråga ställs igen. De svarar att det ”är bra med en självständig by”. Tredje gången gillt. De tittar på varandra, dribblar siffror fram och tillbaka innan Motasem Bela till sist svarar att ”15 är den ungefärliga åldern då flickorna ­gifter sig”.

Känner du till FN:s undersökning från 2013 som säger att Afghanistan är världens näst mest ojämställda land?

– Ja, svarar Motasem Bela.

– Och det finns sanning i det.

När samlingen med männen är över går Maryam Zhila runt huset och träffar kvinnorna. De säger att de egentligen inte borde kommentera barns utbildning.

– Obildade ska inte ­bestämma, säger en av dem.

Och när de väl börjar prata låter de som männen på andra sidan väggen.

– Det är rimligt att flickor gifter sig två år efter att de slutar skolan. Det är en skam att gå hemma för länge, säger en kvinna.

– Om hon inte blir bortgift undrar andra varför ingen man vill ha henne, säger en annan.

De nickar unisont åt att det vore trevligt med en kvinnlig lärare så att deras döttrar kunde gå tio eller tolv år i skolan. Men de skakar förfärat på huvudet åt förslaget om manliga lärare och än mer åt frågan om flickorna skulle få gå på ­internatskola i någon annan stad.

– Lämnar flickorna byn förstörs vår kultur. De får gärna gå i skolan, här, säger en kvinna.

”Inget jag valde”

På andra sidan gatan inne i en lerhydda sitter tolv flickor på golvet och läser i mörkret om elektricitet, något som inte finns i byn.

– Jag vill bli läkare, säger Momina, 9, när hon lämnar klassrummet för ett fotografi.

– Och jag ska bli lärare, ­säger Roshan, 10.

– Inshallah. Om Gud vill, så händer det, säger deras lärare, Abdullah Amini, 35.

Hur känner du inför ditt jobb … att du utbildar flickor?

– Det var inget jag valde. Men det fanns ingen kvinna tillgänglig, säger han och går tillbaka till klass­rummet.

Momina och Roshan ­följer snabbt efter. De små flickorna har fyra år till på sig att lära, drömma, ­hoppas.

Jämngamla Shaista har fyra månader kvar.