”Jag är en fucking modig person”

Kerstin Nilsson

helskärm

Jonas Hassen Khemiri var rädd.

Rädd för – allt.

I en och en halv timme lämnar han ut sig själv, utan att spara på pinsamma detaljer eller spela en enda låt till slut, ändå är det som om orden skymmer känslorna.

Han är en av våra mest kända författare i dag.

Prisad och lovordad.

Stor.

Men när han pratar i radio, i sitt andra Sommar, känns han så bräcklig och skör.

Liten.

Jonas Hassen Khemiri känns som en väldigt känslig själ och det är också det hans program handlar om.

Det är vackert och välformulerat, förstås, långsamt – och introvert.

Men lite för långsamt och lite för introvert för min smak.

Kanske till och med lite för välformulerat, som det ibland blir när duktiga författare ska prata – orden tar liksom över hand och blir viktigare än det andra.

Jonas Hassen Khemiri har så många ord att musiken inte ens får plats – efter någon minut tonar låtarna ut och han tar vid igen.

Det är synd.

Han berättar om fem år i sitt liv, fem år när rädslorna styrde hela hans tillvaro.

Han var rädd för allt, han kunde inte skriva, vågade inte bli kär eller lita på människor.

Jonas Hassen Khemiri går omkring med kastanjer i fickan, knackar i trä, pussar på tummen och drar sig i örsnibben, allt för att besvärja ödet och hålla rädslan i schack.

Och så tuggar det på, halva programmet.

De två åren på författarstipendium i Berlin känns som minst tio.

Men skriva kan han inte, hur mycket han än försöker.

Inte förrän han finner kärleken – och det lilla livet, det med familjen, med barnen.

Mitt i lyckan dör en kär vän.

Och då händer det.

Rädslorna försvinner, som svarta kråkor i skyn.

Jonas Hassen Khemeri kan skriva igen.

Tack och lov.

Han är inte feg, han är, som han säger själv, ”en fucking modig person”.

Insikten som förlöser honom är enkel, men ibland ack så svårfunnen:

– Det blev lättare att skriva när jag fattade att orden inte är allt. När jag insåg att människorna är viktigare än orden, säger Jonas Hassen Khemiri.