Brittiskt utträde ur EU inte längre en omöjlighet
Cameron spelar högt för att rädda sig kvar vid makten
David Camerons chanstagning att kräva omförhandling med EU är ännu ett tecken på ett begynnande sönderfall inom gemenskapen.
Om britterna lyckas få bättre villkor kommer snart andra länder att knacka på dörren.
På fredag håller Camerons talet som kan avgöra EU:s framtida utseende.
Det är märkligt hur lite som behövs.
I många år har EU framstått som en stark och ohotad organisation. Från sina ursprungliga sex medlemmar har den konstant växt. Blivit större, starkare och mäktigare. Länder har vänt in och ut på sig själva för att få bli medlemmar. Det har varit svårt att föreställa sig en värld utan EU.
Så kom Greklandskrisen och skuldkrisen och plötsligt är allt i gungning. Norr står mot Syd. Relationen mellan Tyskland och Frankrike är den sämsta på många år.
Från att ha talat om Grexit, Greklands utträde ur euron, talar alla nu om Brexit, Storbritanniens utträde.
Detta sedan premiärminister David Cameron hårt pressad av högerkrafter på hemmaplan öppnat slussportarna till ett brittiskt utträde genom att kräva omförhandlingar och utlova en folkomröstning om EU.
EU måste förändras
Finansminister George Osborne fyllde på med uttalandet "om vi ska stanna kvar i EU så måste EU förändras".
Euroländerna driver på för ännu starkare integration för att rädda den gemensamma valutan medan britterna vill ha mindre.
Att England lämnar EU är inget som sker i närtid. Men bara att det överhuvudtaget diskuteras öppet som en möjlighet säger en del om den utförbacke EU befinner sig i.
Från några år som korrespondent i Storbritannien på 90-talet minns jag en stor portion EU-skepsis. Britterna älskar att läsa historier om hur EU försöker få alla gurkor att vara lika långa och lika raka. Eller hur det slösas med pengar.
Men då var det en liten falang inom det konservativa partiet som gnällde för rätt tomma läktare.
Nu är det plötsligt landets premiärminister som kräver omförhandlingar av landets avtal med EU. Som vill ta tillbaka makt från Bryssel och återbörda den till London och som dessutom lovar folket att få säga sitt efter nästa val. Ett folk som enligt opinionsmätningarna är för ett utträde.
Växer lavinartat
Cameron gamblar på hög nivå och han gör det i förhoppning att kunna sitta kvar som premiärminister även efter nästa val 2015.
Därtill tvingad av ett litet EU-kritiskt parti som växt lavinartat i opinionsmätningarna. UK Independence Party slåss med liberaldemokraterna, som Cameron bildar koalitionsregering med, om platsen som landets tredje största parti. Även inom Camerons eget konservativa parti har kraven ökat kraftig på att göra något åt landets EU-medlemskap. "Lyder" inte Cameron riskerar han att förlora makten.
En hake finns dock.
Övriga EU har inga som helst planer på att låta Storbritannien deala till sig förmånligare villkor, att plocka russinen från kakan eller beställa från EU som om det vore en á la carte menu.
Det är inte ens självklart att britterna kan få ett specialavtal med EU som Norge och Schweiz som ger många av fördelarna utan formellt medlemskap.
Både USA och Tyskland har varnat Storbritannien för följderna av den boll Cameron satt i rullning. Hälften av landets export går till övriga EU.
Utpressning
Medarbetare till förbundskansler Merkel har anklagat Cameron för att "utöva utpressning" mot EU.
Cameron säger att han personligen vill att Storbritannien är kvar i EU men att han inte är nöjd med alla delar i relationen och därför vill förändra den.
Men vad händer om övriga EU säger nej? Vad gör Cameron då? Kan han stänga slussportarna igen?
Risken är att det blir samma stämning mot Storbritannien som mot Grekland; passar det inte är det lika bra att ni drar.
På fredag håller David Cameron ett tal där han ska ge besked om sin plan. Han håller talet i Nederländerna, ett annan av EU:s grundare och som sagt att om Storbritannien lyckas förhandla sig till nya villkor så tänker man själva också kräva det.
Kanske går vi mot en framtid där länder slåss om att lämna EU istället för att få bli medlemmar.