De får sparken – du får liggsår
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-05
3 000 heltidsjobb ska bort i vården
De sjuka får inte gå på toaletten och drabbas av liggsår.
Så ser framtiden i vården ut – fruktar personalen på Örnsköldsviks sjukhus.
– Vi är jättefå som sliter med patienterna, säger undersköterskan Lisbeth Andersson, 59.
Totalt 3 000 heltidstjänster försvinner runt om i Sverige nästa år.
Aftonbladet har granskat hur finanskrisen slår mot sjukvården.
En rundringning till samtliga landsting visar att minst 2 900 heltidstjänster, eller årsarbetare, försvinner redan till december nästa år.
Att en årsarbetare försvinner kan betyda att flera undersköterskor eller sjuksköterskor tvingas sluta. I de flesta fall löser landstingen besparingarna genom att inte ersätta vakanser.
Men på andra håll har flera hundra varslats om uppsägning.
Svårt sjuka patienter
Ett av de hårdast drabbade landstingen är Västernorrland. Bara på Örnsköldsviks sjukhus har 236 personer fått sparken, 116 av dem är undersköterskor.
– Jag har jobbat här i 34 år, nu tvingas jag gå, säger undersköterskan Ingela Sjöblom, 54.
En efter en försvinner de från sjukhuset de närmaste månaderna. På avdelning två vårdas svårt cancer- och njursjuka patienter.
”Det har varit kaos”
Sedan i måndags jobbar personalen där med den nya slimmade organisationen, men först i maj nästa år har alla uppsägningstider löpt ut.
– Det har varit kaos den här veckan. Det värsta är att patienterna kommer i kläm, säger undersköterskan Nanny Gavelius, 62, som slutar i april nästa år efter 33 år på sjukhuset.
Undersköterskorna på avdelning två är övertygade om att patientsäkerheten försämras nu när de ska göra samma jobb på hälften så många personer.
En direkt följd är att de sjuka blir liggande länge och att de inte får gå på toaletten lika ofta.
– Vi är jättefå som sliter med patienterna. Det är tungt och när patienterna blir liggande får de trycksår, säger undersköterskan
Lisbeth Andersson, 59.
”Hur ska vi orka”
Med sina 40 år som anställd på sjukhuset är hon en av dem som får vara kvar. Nu oroar hon sig för arbetsbelastningen.
– Hur ska vi orka?
Sjukhusets chefläkare Lars-Olov Ögren försäkrar att patientsäkerheten inte ska rubbas. Ett omfattande utredningsarbete och noggranna uppföljningar ska garantera säkerheten. Men han är också medveten om att patienterna drabbas när över 200 av vårdpersonalen tvingas sluta.
– Servicenivån kommer bli sämre. En hel del kommer bli hänvisade till vårdcentraler, säger han.
På fackförbundet Kommunal har man länge oroat sig för de ”osynliga varslen” som framför allt slår mot undersköterskorna.
Väntar ljusare tider
Visstidsanställda blir inte inringda längre och de naturliga vakanserna ersätts inte.
– Vi märker redan att arbetsbelastningen blivit mycket tyngre. Dessutom har det blivit svårare att ta semester. Det är det första som blir kännbart i svåra tider, säger ombudsmannen Annica Jansson.
På SKL, Sveriges kommuner och landsting, tar man Aftonbladets siffror med en nypa salt.
– Våra egna beräkningar visar att det blir en nerdragning av antalet anställda i landstingen nästa år. Men det är svårtolkat hur många personer det blir. Jag tror inte att siffran blir så hög,
säger Stefan Ackerby, biträdande avdelningschef på SKL.
Redan 2011 och 2012 spår han ljusare tider med större skatteintäkter för landstingen.
På bilden från vänster till höger
Per Nordlander, 29, uppsagd efter tio år:
”Jag går hem sista oktober, det är jättetråkigt. Jag har verkligen älskat mitt jobb. Jag har letat efter undersköterskejobb i Örnsköldsvik, det är nattsvart.”
Nanny Gavelius, 62, uppsagd efter 33 år:
”Jag har aldrig varit arbetslös i hela mitt liv.
Empatin med patienterna är så viktig. Nu kommer jag hem på kvällen och känner att jag varit otillräcklig på jobbet, patienterna får inte hjälp. Den stressen har jag aldrig känt förut.”
Eva-Britt Frant, 51, uppsagd efter 31 år:
”Jag har jobbat natt i 25 år, nu tvingas jag jobba dag, med helt andra rutiner. Men värst är det för de som jobbar kvar på natten. De är bara två på 17–20 patienter.”
Ingela Sjöblom, 54, uppsagd efter 34 år :
”Det här är väldigt patientosäkert. För oss som jobbar här blir det en tung arbetsbelastning.”
Lisbeth Andersson, 59, har jobbat 40 år och får behålla sin anställning:
”Det här är nog det värsta jag har varit med om. Vi har ett ansvar och det är ju gentemot patienterna. Jag vet inte hur länge vi orkar arbeta så här, och då är det många som inte slutat ännu.