Karins syster tog sitt liv – kämpade för henne under flera år

Mary Mårtensson

”Vi har ingen fungerande psykvård. Det är det som är problemet”

Karin Weiss syster Anette, 52, tog sitt liv efter att i flera år ha lidit av psykisk ohälsa.

Då hade Karin kämpat länge för att systern skulle få adekvat vård.

– Som anhörig får man ta ett oerhört stort ansvar för sina psykiskt sjuka närstående, eftersom psykiatrin inte fungerar, säger hon.

Det var en tisdag eftermiddag i november förra året som polisen fick in ett larm. En personbil hade exploderat på en ödeplats i en förort till Stockholm. I den utbrända bilen hittades en död person.

Det var kvarlevorna av Anette Parnestam.

Hemma på köksbordet hade hon lämnat ett brev.

– Det var ett självmordsbrev, säger Karin Weiss, 55.

Anette efterlämnade närstående i stor sorg och saknad; maken Leif Parnestam, parets två vuxna söner, ett barnbarn samt systern Karin och hennes tre barn.

Den tragiska händelsen blev en nyhetsartikel i tidningarna. 

En månad senare berättade Karin Weiss om sin systers självmord i Aftonbladet. 

Fick anorexi

Hon vittnar nu åter igen om det omfattande ansvar som anhöriga tvingas ta för sina psykiskt sjuka närstående när psykiatrin och öppenvården inte fungerar som de borde.

Bara två veckor efter att Anette hade skrivits ut från slutenvårdspsykiatrin tog hon sitt liv. Där hade hon vårdats i sju veckor för psykos, depression och djup ångest.

För Karin blev systerns död slutet på en fyra år lång kamp för att hon skulle få adekvat vård.

Redan som 14-åring började Karin ta stort ansvar för sin syster som 12 år gammal insjuknade i anorexi. Men det var inte enbart omsorg om systern som drev henne, utan även skuld.

Familjen hade fått höra av en psykolog att Anettes problem berodde på Karin. Eftersom Karin var framåt och duktig kände sig Anette underlägsen.

Skulden och ansvaret kom att följa Karin.

Fria arbetstider

Det var fyra år före självmordet som Anettes psykiska hälsa allvarligt började försämras.

Under dessa fyra år skötte Karin alla kontakter med vården, Försäkringskassan, jobbet, företagshälsovården och psykiatrin. Karin följde även med sin syster på alla möten, läkarbesök och akutbesök.

Att det blev Karin beror på att hon hade möjligheten, förklarar hon. Som egenföretagare kunde hon styra över sina arbetstider. De fria arbetstiderna var i själva verket en förutsättning för att hinna hjälpa systern.

Som mest ägnade Karin 20 timmar i veckan åt sin syster.

– Om man har en psykiskt sjuk anhörig så krävs det en vuxen som inte jobbar heltid. Det går inte att sköta alla de här kontakterna och sitta i telefonköer om man har ett heltidsarbete, säger hon.

Ensamstående

Karin Weiss är själv ensamstående mamma. När Anette insjuknade akut första gången 2010, så var Karins två yngsta barn 2 och 10 år gamla, äldsta dottern 19.

– Min egen familj har fått stå tillbaka. Att jag fick ihop det beror mycket på att min äldsta dotter tagit mycket ansvar. Hon tog hand om syskonen när jag inte orkade mer och var ledsen, säger Karin.

Hon drev på för att systern, under sina friskare perioder, skulle söka hjälp för sin problematik. Karin försökte ordna stödsamtal och KBT (kognitiv beteendeterapi) inom öppenvården, utan att lyckas.

– De sa att köerna var långa och att Anette inte var prioriterad.

En enda gång fick Karin själv frågan hur hon mådde. Det var vid ett besök hos företagshälsovården med Anette som läkaren frågade: "Hur mår du i det här?". Men då var Karin så upptagen med att hantera sin djupt deprimerade systers situation att hon inte förstod avsikten med frågan.

I dag säger Karin att hon hade behövt få professionella råd om hur hon bäst kunde stödja sin syster.

– Då hade jag sluppit stånga mig blodig och sedan ha ångest över det.

Var lyrisk

När Anette Parnestam skrevs ut från psykiatrin den tredje och sista gången var hon lyrisk över att komma ut, minns Karin. Men sex dagar senare började hon må dåligt igen. Då befann sig Karin på Gotland. 

Vad familjen inte visste var att Anette hade ringt den psykiatriska kliniken och berättat att hon hade självmordstankar. Hon hade uppmanats ta sig till psykakuten på Huddinge sjukhus, men åkte aldrig in.

Familjen fick inget veta.

Några dagar senare tog hon sitt liv.

Karin Weiss kan inte sluta klandra sig själv.

– Jag tänker: Vad gjorde vi för fel? Vad kunde vi ha gjort rätt? Jag vet ju inte vad som skulle ha hänt om jag inte hade varit på Gotland, utan kommit hem på måndagen och ringt Nettan, säger hon.

Det var väl psykiatrins ansvar – och inte ditt – att bedöma henne kliniskt och skatta hennes självmordsbenägenhet?

– Ja. Varför skrev man ut Anette innan medicineringen hade kickat in ordentligt?

Sjukhuskliniken anmälde sig själv enligt Lex Maria till IVO, Inspektionen för vård och omsorg.

Bättre öppenpsykiatri

Trots Karins outtröttliga försök att hjälpa sin syster så kunde inte självmordet förhindras.

– I den bästa av världar ska det finnas ett nätverk i öppenvården som står där med öppna armar och tar emot den psykiskt sjuke personen när den skrivs ut från sjukhuset. Annars blir det ju familjen som får ta hela ansvaret, säger Karin Weiss.

Hon efterlyser konkreta vårdplaner med redan inbokade besök inom öppenpsykiatrin när patienten skrivs ut från slutenvården, så anhöriga slipper börja med det.

Vad hade kunnat underlätta för er anhöriga?

– Att det hade funnits en bättre fungerande öppenvård inom psykiatrin. Den största avlastningen hade varit om man hade kunnat gå hem, sätta sig med fötterna på soffan och veta att ens närstående är i goda händer.

Genom att medverka i Aftonbladet vill Karin Weiss uppmärksamma bristerna inom psykiatrin.

– Det borde finnas helt andra resurser på vårdcentralerna. Det är det som vi har missat. Det skulle behövas tidigare insatser inom öppenvården. Då kanske många inte skulle behöva hamna inom akutpsykiatrin och slutenvården, säger hon.

– Vi har ingen fungerande psykvård. Det är det som är problemet.

Fotnot: Claes Hollstedt, chefsöverläkare psykiatri sydväst i Stockholms läns landsting, har i den tidigare intervjun avböjt att kommentera det som hänt med hänvisning till patientsekretessen.

SVT1 torsdag 22 september kl 21.00: ”Djävulsdansen” – Sanna Lundell och Ann Söderlund om att stå bredvid och anhörigas röst om psykisk ohälsa.