I skuggan av helvetet
Publicerad 2015-04-22
Flyktingarna kämpade för livet i vattnet utanför turistparadiset
LAMPEDUSA. I en turistbroschyr om Lampedusa står det: ”Där Medelhavet lugnar sig”.
Som slogan för att locka semesterfirare lämnar väl orden en del övrigt att önska, men när jag prövar dem på Robel, en 14-årig flykting från Eritrea, nickar han och ler.
– Exakt så. Här är det lugnt och du vet, jag kan sova.
25 mil söderut ligger Libyens huvudstad Tripoli. Det är därifrån nästan alla båtflyktingar som når Lampedusa haft som sista anhalt.
De har flytt undan krig, förföljelse och fattigdom och följt drömmen om ett anständigare liv någon annanstans, så varför samlas alla i just Libyen, ytterligare land på randen till ett nytt fullskaligt inbördeskrig och där utlänningar dessutom riskerar att få halsen avskuren av IS? Varför inte Tunisien?
Svaret från en 14-åring är så självklart att frågan blir dum.
– Ingen kontroll. Det är enklare för de dåliga männen att ta oss in och ut ur landet.
I det Libyen som håller på att falla samman finns det ingen fungerande gränsövervakning.
De legala flyktvägarna in i Europa är så smala att de inte slukar inte en bråkdel av av alla människor som försöker att ta sig hit. Det har öppnat upp big business för smugglare utan heder.
Hot och misshandel
Flyktingarna vi träffar här bär alla på liknande berättelser. De har betalat sig fram en bit i taget. Vägen har sällan varit utstakad från början, utan avgjorts av smugglarligorna – de dåliga männen, som Robel och hans vänner kallar dem.
De har alla utsatts för misshandel, hot och stölder.
– I förra veckan såg jag en man som fick handen krossad när han inte kunde betala, säger Robel.
Vi träffas på en av Lampedusas vita sandstränder och här har Medelhavet, mycket riktigt, lugnat ner sig och antagit lagom turkos charterfärg.
En bit bort ligger en av säsongens första soldyrkare som ett kryss i sanden och som en ytterligare fond finns de vita fiskebåtarna på väg ut från hamnen.
Det har gått två år sedan Robel lämnade sin mamma och sin syster för att försöka ta sig till en släkting i London. Två år genom Eritrea, Etiopien, Sudan och Libyen. Sen till sist havet.
”Vem vill njuta här?”
För fem dagar sedan nådde han Europa. Resan är långt ifrån över och han är medveten om att han kanske inte ens kommer att få uppehållstillstånd, men i natt kommer ingen att misshandla honom eller hota honom med automatvapen. Det kan, för en 14-årig pojke, vara definitionen av lyx.
Två båtar från den italienska kustbevakningen stävar ut när vi sitter på stranden och pratar. Strax därefter lyfter en räddningshelikopter och sätter kurs i samma riktning ut mot havet. Så sent som i går kväll räddades ytterligare 90 personer ur en sjunkande båt. Är det dags igen?
Turisten på stranden ligger kvar på rygg och i den bilden sammanfattas Lampedusa, turistparadiset som råkar ha dörren på glänt mot helvetet.
Ön har 6000 invånare och turismen är en livsviktig näring vid sidan av fisket. Invånarna har fog för rädslan att turisterna ska välja andra platser i takt med att flyktingströmmarna växer.
– Vem vill njuta här, när allt du läser om den här platsen handlar om död och katastrofer, som kassören i snabbköpet säger.
Han, liksom alla boende vi möter, anser att EU måste göra mer för att styra om vågorna av hjälplösa människor.
Journalister är de trötta på.
– Med all respekt, men ni gör inte livet bättre för oss.
Robel sitter kvar på stranden när hans vänner kastar sig i det kalla vattnet. Nyss var de unga män som rökte på stranden och tittar ut på det hav de alla trotsat. Nu är de barn.
– Just nu är vi lyckliga, när italienarna plockade upp oss på havet sjöng vi.
Ökat med 45 procent
Sedan år 2000 har drygt 15 000 människor dött bara på den här vägen som ibland kallas den centrala flyktingrutten över Medelhavet och i år har flyktingströmmen ökat med 45 procent jämfört med förra året.
Det är statistik som vi inte kommer att minnas i morgon, för så är det med siffror.
Robel tänker däremot bli ihågkommen.
– När jag kommer till London ska jag utbilda mig till designer, mitt namn kommer att stå på dina jeans.